one of us must know

2009-03-28T02:21:00.001+01:00

Det är såhär på fyllan (eller lullan, så illa är det nog inte än) som man kan konstatera att ens liv är himla bra. Ja. Fan, jag är så jävla lyckligt lottad.

2009-02-16T16:02:00.002+01:00

Nu avbryter jag igen för onödig info!

Igår fick jag höra för ungefär 10:e gången att jag liknar Kirsten Dunst. Ibland känns det som en komplimang, andra gånger vet jag inte riktigt. Före eller efter rehab liksom?

Le quotidien ca tue

2009-02-16T15:40:00.003+01:00

Jag är extremt uttråkad. Extremt. Nuförtiden är jag liksom rädd för att inte ha något att göra, så jag kör affärsjuristprogrammet, extrajobb på Nordik, extrakurs i franska på kvällarna, fadderarbete, akademiska kören... You name it. Man skulle kunna säga att vardagen hunnit ikapp mig, det är inget rosa skimmer över mina vardagliga rutiner utan dagarna rullar på i ett jävla tempo och virrvarr av mer eller mindre roliga aktiviteter. Métro-boulot-dodo som parisarna skulle sagt (byt ut metro mot min skraltiga vita cykel som ungefär varannan vecka får för sig att ge upp halvvägs). Nu tappar jag tråden igen. Hursomhelst, sitter i Café C-sam på universitetet, det är så fyndigt att jag mår dåligt. Har precis avklarat ett grupparbete om diskriminering kring kvotering på ett lagom engagerat sätt och nu har jag ca 3 timmar att döda innan jag ska på den mest seriösa provsjungningen någonsin. På grund av vissa känslomässiga stormar idag tvivlar jag på mitt fokus, men jag har ju lite tid på mig att hitta det igen (e.g inga mer synd-om-mig inlägg). Härmed byts Johnossi ut mot Nouvelle Vague, det gör mig glad.

Jag återkommer med all säkerhet strax med mer onödig information.

The greatest thing you'll ever learn?

2009-02-14T19:24:00.002+01:00

Plötsligt verkar alla ha lämnat Linkan för helgen. Den stabila trion har lösts upp för några dagar, Bergskan åkte till Lund imorse, Josse W är hemma i storstaden med Krullet, David har gömt sig i de småländska skogarna och Felix är hemma i 1000-invånarmetropolen Ömle (eller var det Ölme?). Själv är jag ensam kvar och jobbar, möbelförsäljare it is (även om jag fortfarande känner mig som en fisk i helt fel vatten). Jag får plötsligt den där uppenbarelsen igen att människorna är de som gör stället, men jag tror jag kan överleva dygnet i vetskapen om att de kommer tillbaks.

Årets mest irriterande dag är dessutom här och att spendera en lördagkväll själv känns på något sätt ännu mer deprimerande, fastän jag aldrig någonsin firat denna ”högtid”. På jobbet var vi tvungna att genomlida ”Absolute Love Songs” hela dagen och det gjorde mig ofrivilligt ofokuserad. Grejen med Valentine’s day är att ingen blir nöjd. Är man singel får det en att känna sig ensam och kärlekskrank (även om man absolut inte erkänner det, alla hjärtans är ju så lame) och är man inte det så är risken stor att man bara blir jävligt besviken trots att man inte ens var medveten om att man hade några förväntningar från början (såg ett och annat ansträngt par mellan sofforna idag). Jaja, vad jag minns så satt jag hemma och kollade Stanley Kubricks ”A Space Odyssey” förra året, det kanske får bli en tradition.

2009-02-09T15:40:00.002+01:00

Varje år glömmer jag hur våren påverkar mig. Idag vaknade jag för första gången i Linkan av SOLEN. Yrvaken och med ena foten i drömmen trodde jag att jag var utomlands, möjligtvis på en väldigt sandlös strand, SÅ varmt var det mina vänner.

Så, efter att ha provat alla sommarkläder och lyssnat på Lunds studentkörs våralbum har jag nu anmält mig till LiU:s studentkör... Insåg plötsligt hur mycket jag saknar musiken, ska genast in i duschen och öva skalor inför provsjungningen, tjoho.

"Klappa mitt hjärta, klaga och hör..."

2009-02-08T19:47:00.001+01:00

Kan btw inte för mitt liv förstå att jag satt häruppe förra veckan!

2009-02-08T19:40:00.003+01:00

Fick första känslan idag av att våren snart är på g (trots att det snöade så sent som i fredags, men ändå). Jag längtar efter ett riktigt kraftigt vårregn, längtar efter när luften blir friskare och vindarna mjukare och varje dag för oss närmre sommaren och ljuset.

Välkommen in i mitt huvud

2009-02-04T21:28:00.004+01:00

Några otrevliga tankar som inte går att ignorera denna onsdagskväll:

Allt som oftast när jag sitter här i min lilla etta på Ågatan så funderar jag, grubblar och bollar tankar fram och tillbaks och spekulerar i livets små finurligheter. En vän gav mig för inte så längesen en bok om att älta – vilket jag råkar vara lite för bra på – där författaren beskriver ältandet som om hjärnan spelar tennis. När bollen går över nät möts den av en ny fundering ”men tänk om” och sen slår den över till andra sidan med ett ”nej, men så här måste de ju vara” och det blir tillslut en jävligt tröttsam match. Sådär kan jag hålla på i timme efter timme om jag är rädd att jag gjort något dumt, varit för snäll eller hård i en situation eller på något annat sätt inte kan släppa en enerverande tanke. Tennisen håller mig vaken på nätterna titt som tätt och vid en särskilt ihärdig matchboll så fortsätter det även i drömlandet.

Jaha, hur ska jag bota mitt ändlösa ältande då? När slår bollen i nät? Enligt författaren (som jag helt glömt namnet på) ska man döda matchen genom att ta itu med det som skrämmer en mest – att föreställa sig det värsta som skulle kunna hända. Jag kan tyvärr försäkra er om att det inte riktigt fungerar i alla fall, nu ligger jag istället sömnlös för att jag inbillar mig att alla mina worst-case-scenario’s ska slå in. ”Om jag hoppar av till hösten så kommer jag säkerligen åka till Frankrike och där kommer det givetvis inte vara så bra som det var förr, jag kommer krossa hjärtat mitt 10 gånger om och sluta nerknarkad och död i en rännsten, eventuellt kommer jag försöka utbilda mig där, misslyckas med det och sluta som snabbköpskassörska på Franprix (eller ännu värre sälja paninis och crêpes vid Louvren)”

(Jag tror att det är sånt här folk går i terapi för. Men vilken student har råd med det?)

Jag är så trött på att vara stressad, på att konstant tänka att varje steg jag tar måste leda till något som ser bra ut på ett CV (för annars är man ju körd) och på att tänka att prio 1 är att man blir färdig med sin utbildning så att livet kan börja. Den bitterljuva sanningen är ju, som jag faktiskt är fullt medveten om, att livet egentligen rullar på hela tiden. Helst av allt skulle jag bara vilja koppla ur telefon och internet och bara ta mitt pick och pack och mina drömmar till mitt älskade Paris och se vart benen bär mig. Men hur ska man göra om man som jag är både realist och drömmare och ständigt slits mellan dessa två sidor? Kommer jag någonsin att vara till hundra procent någonstans med båda fötterna på jorden och hjärtat i ett stycke? "Följ ditt hjärta" är helt enkelt klichén som blivit min största rädsla.

2008-12-12T22:49:00.005+01:00

Kära dagbok,

På senare tid har jag kommit med många revolutionerande upptäckter. För det första att jag är glad igen, glad på ett befriande sätt som jag inte varit på länge. Glad för att jag äntligen kan tänka på rätt sätt och för att jag lever någorlunda där jag är just nu. Glad för att jag för första gången på länge kan jag komma på ungefär 1 miljon saker jag har att vara glad över, även om dessa saker varit värda att vara överlycklig över hela tiden.
Jag har upptäckt hur lätt det är att gräva ner sig, och att stanna där och tycka jävligt synd om sig själv, helt enkelt för att det är den lättaste vägen att gå. Nu kan jag till och med känna mig glad över allt som hänt det här året, good and bad, och känna att det ändå lett till något bra. De senaste månaderna har livet runnit mig förbi av all tid jag ägnat åt att längta mig bort, istället för att jag uppskattat det som funnits här, det jag byggt upp här. Jag har två nya underbara vänner som man ska vara glad om man har en av, fortfarande bästa vänner som står vid min sida trots all min klantighet och mitt enorma egoflow och dessutom en stor kärlek som ingen kan ta ifrån mig och en som börjar visa potential.. Perkele vad jag är lyckligt lottad.

Det var dagens blödigheter! Annars sitter jag hemma en fredagkväll med en flottig pizza och en hel säsong av Grey's Anatomy (nog därför det blev lite känslosvallningar). Min kropp lider av sviterna efter en brutal julsittning igår (Affjur vet hur en mellanfest ska styras) och jag har gjort cirkus noll på min hemtenta i ekonomisk familjerätt som ska lämnas in i nästa vecka. Imorgon lär det inte bli mycket gjort eftersom jag ska jobba (möbelförsäljning känns fortfarande inte riktigt som min grej, men men..) och sen har vi en del roliga seminarium att gå på i veckan.. Vad sägs om lite exekutionsrätt, associationsrätt och rättsligt genusperspektiv? Mmm.

Bäst just nu:
* Alla tentor avklarade, VG i rättsteori helloooo
* Snart hem till la familia och alla som saknas mig
* Åreresan i januari spikad - 20 affjurstudenter i Annas stuga kan ju aldrig bli fel!
* Faster igen i januari!!!!
* Bara några månader till vår?
* Frankrike sommar 2009 ser ljust ut...

Snart ska jag komma på något mer kreativt att komma med, det vill säga, om det händer så händer det. Ungefär som när någon blir hemsk kreativ och ritar ett könsorgan på din fina gula overall.

All my loving,
Maia

Highlights from Linkan

2008-11-16T11:14:00.006+01:00

Tackfest 14/10 - aerobictema

Finsittning Gasquen 29/8

Tackfesten - mycket gott fulvin

Nolle-P - augusti

München Hoben på Nolle-P, guldtrion

I heart Malmoe

2008-11-16T10:57:00.002+01:00

I helgen har jag återupptagit min relation med Malmö och vi är nykära. Vet inte vad det beror på men jag känner mig plötsligt så hemma här, vilket jag ju på sätt och vis också är. Igår invaderade släkten Bunkeflo och innan dess hade jag och mamma varit på en av våra beryktade shoppingrundor - utan att en enda gång vilja ha ihjäl varandra! Kanske en liten överdrift men det kändes hemskt vuxet av mig att jag inte hela tiden hade lust att irritera henne.

Har precis uttnyttjat skrivaren hemma och skogens träd till max (eftersom jag inte har någon skrivare i linkan) och nu ska jag försöka plugga en liten stund innan det är dags för lägenhetstömning, flyttlass till svedala, promenad med siri och söndagsmiddag med ida och alva. Ojojoj.

The number one procrastinator

2008-11-12T12:13:00.003+01:00

Det finns helt enkelt en miljon grejer jag hellre gör än att läsa om intern och extern giltighet, rättskälleläran och Rawls teorier om osynlighetsslöjan. Efter att ha lämnat sängen imorse vid 8 för att förflytta mig till skrivbordet har jag åstadkommit en massa andra bra (och mindre bra) saker:

* Sett alla youtube-klipp som finns att hitta om Obama, sett vinnartalet igen och konstaterat att det känns jävligt bra. Det här måste ju räknas som en bra punkt?
* Skrattat en smula åt Sarah Palin (återigen på youtube)
* Städat i köket och svabbat golvet (säger en del om hur mycket jag vill plugga)
* Fått upp världens största julstjärna i fönstret (efter många om och men)
* Druckit ca 10 koppar kaffe (lite överdrivet kanske, koffeinhalten är i vilket fall hög)
* Youtube igen, denna gången obsessat över allt angående Heath Ledger (insåg återigen vad världen förlorat, not just a pretty face that one...)
* Kommit ytterligare några cm på min stickning (viktigt eftersom jag inte kommer att ha råd att köpa julklappar och är för gammal för att komma undan med teckningar till mina släktingar)

Känns som en bra dag det här, nu önskar jag bara att ett mirakel ska trycka in 200 sidors rättsteori i min trötta hjärna.

2008-11-10T16:59:00.002+01:00

För ovanlighetens skull har ödet valt en bra dag att vara sjuk på, en såndär grå och regnig måndag när man egentligen bara vill sitta inne. Helgen var fin och jag blev ett år äldre, tjoho!

Sitter här och längtar mig bort till framtiden på något sätt, hade varit skönt att spola till ungefär maj, eller åtminstone tills den här satans rättsteoritentan är över... hursomhelst ska jag till Malmö på fredag och det ska bli helt obeskrivligt underbart!!!

2008-11-05T10:46:00.002+01:00

Varför är november månad så grå jämt? Mamma påstår att den 8:e november 1988 var himlen klar och blå, men jag börjar misstänka att hon försöker idealisera min födelsedag mest för att jag inte ska må dåligt.
Sitter just nu i min oförskämt bekväma fåtölj och fascineras av att det är så grått i Linköping idag att jag inte ens kan se domkyrkan. Det är med andra ord en sån dag när det krävs mycket goda anledningar för att man ska ta sig ut överhuvudtaget. En sådan anledning är idag att en viss David behöver hjälp med flytten, en annan är att jag måste ta mig till syaffären för att köpa garn till syjuntan ikväll (ja, jag har officiellt blivit en pysslig pensionär på senaste). Har kommit på att jag alltid gillat att sy, pilla, sticka och virka så det ska bli min nya hobby. Finns inget bättre än skapandet, visst?

Först måste jag dock ta mig igenom den franska facktexten till vårt seminarium på fredag. Mon dieu, sauvez-moi!

New beginning

2008-11-02T16:00:00.003+01:00

Hej. Det var ett tag sen sist. Tänkte att det kunde vara en bra idé att låta bli det här självblottandet ett tag, men tillslut så vinner ändå den där längtan efter att skriva av sig, det finns få saker som känns bättre.

Man kan säga att ett nytt liv dragit igång. Det visade sig att de gula overallerna var ganska fina och juridik känns helt okej. Jag vet inte om vi är hand i handske än dock, och det känns lite konstigt att lära känna en ny svensk småstad som känns så bekant men samtidigt så främmande, men jag antar att jag får ge det lite mer än 2 månader innan jag flyr.

Sitter här i min underbara lilla lägenhet på Ågatan och har en skönt lat söndagseftermiddag. Snart får jag nog hoppa in i duschen för det vankas söndagmiddag med syster Lisa och hennes fästman (har alltid gillat det ordet) och tillsammans ska vi trolla med vitkålshuvudet jag släpade hem från Maxi förra veckan. Livet är helt enkelt lite lugnare nuförtiden, trots galna sittningar och mycket fulvin emellanåt. När vi inte har tenta-p och myser med lagboken i skolan hela dagarna så utforskar vi vad linköpings studentliv har att erbjuda i övrigt och det har hittills inte varit till någons besvikelse.

Ibland blundar jag och föreställer mig att jag är på rue Beaubourg igen. Jag hör balkongdörren som skakar när bussarna kör förbi och det envisa tutandet från irriterade franska bilister. Sen ser jag dig där sittandes på balkongen bakom de röda gardinerna och mitt hjärta slår dubbelvolter när du reser dig med ett leende på läpparna och kommer in för hålla om mig där jag sitter på sängen. Då vet jag alltid att det är dags att öppna ögonen och återkomma till verkligheten, fastän det är svårt att släppa drömmar när de är som bäst.

2008-08-05T18:14:00.002+02:00

Det är som att jag vaknat ur en lång dvala, som om jag ställt mig utanför min värld en stund och tittat på, och nu har jag klivit in igen och det är full aktivitet (oj vilken bra inledning, ojoj). Hursomhelst är det mycket action nu och det är precis vad jag behövt (dessutom börjar jag se ljuset i tunneln då jag bara har 3 dagar kvar i ica-skjortan...)
Imorse fixades lägenhetsproblemet! Efter att jag skickat ut brev och telefonterroriserat samtliga hyresrättföreningar i Linköping så dök denna etta upp som från ingenstans, 37 kvadrat på Ågatan rakt över Nationernas hus (mycket party party) med KÖK, tvättmaskin och mikrovågsugn! Maia på Ågatan. Det känns fint (även om jag alltså inte sett lägenheten).

Börjar så smått känna mig nervös inför nollning och grejer. Affärsjuristernas overaller är tydligen gula, jag menar, jag har aldrig passat i gult! Dessutom är jag rädd att jag inte klarar spriten då jag varit lugn som en filbunke i sommar, och tänk så har Frankrike och dess mängder vin och andra farligheter redan skadat mina hjärnceller så pass att jag helt enkelt blivit för dum för att plugga? Återstår att se.

Vackert land vi bor i

2008-08-04T10:01:00.012+02:00

Äntligen händer det något, vilket också innebär att jag äntligen gjort upp med mina spöken (franska och svenska) och bestämt mig. Den 10 augusti börjar en ny era, som inleds med en roadtrip upp till linköping med allt mitt pick och pack + en underbar kusin och dennes pojkvän. Sen följer tre veckor av Nolle-P, som tydligen innebär färgglada overaller, galna lekar och oerhörda mängder alkohol. En liten nagel i ögat är att jag inte har någonstans att bo än, men det hoppas jag kommer att lösa sig av sig själv.. Eller så. Just nu är jag så upprymd över att för första gången denna sommaren känna att jag är på väg någonstans på egna ben och att Frankrike dessutom finns kvar därnere och väntar på mig. Je reviens vite et plus sage ma chérie!

Det är bara synd att när man äntligen börjat njuta av sommaren är den redan över. Tur att vi trots allt hann med några sweet summer's nights.

2008-07-22T08:38:00.000+02:00

»Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.«

Hur länge för man sakna någon? Hur länge får det göra ont? Hur gör man för att det ska sluta?

2008-07-10T02:06:00.001+02:00

I guess this means I don't live here anymore

2008-06-26T00:30:00.004+02:00

Sen finns det de där helt bekymmerslösa stunderna med de som får ner mig på jorden, eller ja, vänder mina tankar på rätt håll.

La rêve

2008-06-25T10:54:00.002+02:00

Okej, nu ska jag sluta gnälla, dricka mitt kaffe och fortsätta drömma om Sorbonne.

I just don't know what to do with myself

2008-06-25T09:26:00.002+02:00

För att bespara er från allt bullshit som slinker ur mig för tillfället så tog jag en veckas bloggsemester. Jag känner mig inte klokare än för en vecka sen, tvärtom, men nu är ni i vilket fall som helst varnade.

I'm a mess. Att vara tillbaks hemma var roligt i ungefär en vecka. Det var underbart väder, studentveckan bidrog med positiva vibbar och jag hade ännu inte sålt min själ till Malmborgs för resten av sommaren. Efter det kände jag hur jag sakta började glida ifrån allting och nu är jag inne i ett mönster av "vakna, kaffe, tv, cykla, jobba, äta, sova". Eftersom jobbet är något av det mest hjärndödande jag vet (trots att, visst, det hade kanske varit värre att inte ha något jobb alls) krävs det inte mer än att jag sätter på autopiloten och sen glider in i min värld av att återuppleva Paris i minnen, och att oroa mig för min planlösa framtid. Båda världar är jobbiga att vara i.
Malmö är inte min stad, inte mitt hem. Det har det aldrig varit och jag kommer för alltid vara en smalltowngirl med mina bästa vänner på linje 141. Att bo i Bunkeflo gör ju inte mig mindre isolerad, särskilt inte då jag inte ens har ett körkort än. För ett år sen var jag och Malmö som hand i handske och den här sommaren känns mer som en riktigt dålig uppföljare. Möjligtvis är detta mycket mitt eget fel och säkerligen förtjänar jag din kylighet.

Sen är det ju den där unge mannen som jag försöker hålla utanför mina framtidsplaner men som på något sätt konstant befinner sig i min ögonvrå. Nu har jag börjat se honom på jobbet, vilket lett till vilda överraskningsfantasier som aldrig kommer ske live. Att försöka radera ut honom känns omöjligt, och trots alla berättelser jag hört på senaste tid om "ung galen kärlek" (alla släktingar har försökt bidra med sin) känns det som att just den här kommer aldrig gå över. Facebook hjälper även till på sitt hörn, den djävulska idiotuppfinningen som jag nu absolut inte kan hålla mig borta ifrån. Jag vet inte ens vad jag vill från honom eller hur det här skulle lösa sig, för även om han skulle dyka upp och förklara sin kärlek och allt det där jag ser framför mig, så vet jag inte än om det är i Paris jag ska vara till hösten, eftersom jag är livrädd för att åka tillbaka och återuppleva "kraschen i slutet av april 08". Dessutom borde jag bara tänka på mig själv till hösten och kanske därför börja plugga någonting långt bort härifrån, även om jag inte vill ge upp drömmen om Sorbonne 09.

Till råga på allt är min familj lite i turbulens och alla har lite svårt att förstå vad som precis hänt. Och här går jag med mitt stora ego och tänker bara på mig själv.

I feel it all

2008-06-10T00:24:00.002+02:00

Visst är det underbart att komma hem? Hem. Vad är hem egentligen numera, och kan man ha mer än ett? Underbart är att träffa familjen igen, att träffa de man bryr sig om, kanske också få en insikt om vilka de egentligen är och att få rota runt i sitt rum igen och minnas allt. En vecka har gått och underbara studentskivor, bussresor och framförallt soldagar har passerat. Vem trodde att det skulle vara varmare i Malmö än i Paris? Michelle kom som en fin Parisfläkt för några dagar sen och det kommer kännas konstigt när hon åker. Då är det bara jag och Yasna kvar med våra minnen.

Allt är egentligen så bra det kan vara, vill jag säga, kanske även bättre än förväntat, men på något sätt känner jag mig avtrubbad. Som om jag glömt något viktigt någonstans och förträngt det, och nu ekar det tomt inombords. Det är du, det är alltid du, och jag inser att jag måste lägga dig i en låda med mina finaste minnen och lämna dig där tills du slutat spöka i mitt huvud.

2008-05-31T01:45:00.000+02:00

02.00. Je pense que à toi.

Emportée par la foule

2008-05-29T17:23:00.005+02:00

Lisa Rylander, je t'aime!

Tu vas et tu viens

2008-05-28T19:39:00.002+02:00

Inom en väldigt snar framtid ska jag ta mig till Lisa och vidare ut mot Pariskvällen och en natt i 60-talets tecken. Förväntar mig att se många Jane Birkin-lookalikes. Vad jag är lite rädd för att säga hejdå, det är fröken Rylanders sista utekväll i Paris innan hon lämnar oss för Götet, au revoir är inte min grej. Gudarna ska veta att det kommer bli tomt sista helgen här utan henne.

2008-05-27T00:53:00.002+02:00

Om det är något jag lärt mig sen jag flyttade hit är iallafall att kvällen sällan slutar som man tror, och oftast slutar den väldigt sent. Några stora missförstånd har retts ut, löften har tagits (jag lovar mamma) och trycket har lättat något. Tänkte bara säga det.
Imorgon ska jag till Père Lachaise, där jag pinsamt nog inte varit än, för att hälsa på Edith Piaf och tända ett litet ljus. Det är bra att ha en plan tror jag.

(Är min berg-och-dalbana normal? Eller, jag vill nog inte veta svaret)

2008-05-26T21:16:00.002+02:00

En mycket konstig dag når sitt slut. Försökte plugga imorse efter några få timmars orolig sömn och gick sedan med tunga ben mot skolan för att göra mitt slutprov: muntligt. Efter att ha väntat i nästan tre timmar i korridoren var det min tur, och jag fick prata om Simone de Beauvoirs "La force des choses". Jag vet inte var jag krafter ifrån men det var mina sista, och efter min lilla analys av hur det är att åldras och varför det skrämmer mig fick jag en klapp på handen av kära madame Henaut som sa: "Maia, c'est simplement formidable". Då grät jag igen: för farfar, för att livet är så pass konstigt som det är, för att jag inte är hos min familj just nu och för alla de sätt jag gjort mig själv illa den senaste tiden och fortfarande gör.

25/5 2008

2008-05-25T22:41:00.003+02:00

Det som tröstar nu är alla fina minnen vi har ihop. När ni passade mig på Auravägen och jag satt bredvid dig i ateljen och när du visade mig alla strandfynd och andra spännande saker som du samlat på dig under åren. När du körde mig i den gamla alfan och alltid fällde ner solskyddet för att visa mig lappen jag skrivit som liten och som du sparat där sedan dess. När jag var ännu mindre och vi åt jordgubbar med grädde och farinsocker i trädgården och sedan cyklade ner till ribban för att bada. Hur du sist vi sågs visade mig bilderna av mig som du hade i köket och sa att även om jag bodde långt borta så pratade du med mig varje dag. Hur du sade: "Ta hand om dig lilla Maia" och jag svarade "Det gör jag alltid". Om jag vetat att det var det sista jag skulle säga till dig hade jag kanske försökt vara lite mindre kaxig, för det är nog det som jag känner mig minst just nu.

Vi kommer att sakna dig.

Mon dieu

2008-05-25T12:47:00.006+02:00

Söndagmorgon. Min näst sista för den här Parisperioden. Låg vaken länge imorse, i väntan på att murveln bredvid skulle vakna till liv, och tänkte igenom allt. Det har varit lite som en film, det hela. Mycket drama, konstiga sammanträffanden, triangeldraman och passion. Haha. Nu har jag en vecka på mig att knyta ihop handlingen, även om det ser lite kört ut för de älskande tu. I still want my moviescript ending!

Nu ska jag klä mig (bra grej) och ge mig ut och njuta av söndagen i Paris. Brunch, promenad, ännu lite mer promenad och kanske en utställning nånstans. En dejt med Paris har jag alltså, det kan ju aldrig gå fel. Jag tror att jag snart kommer att drabbas av en smärre separationsångest.

Hier soir chez Antoine:

2008-05-22T16:47:00.002+02:00

Igår hade jag en dag som jag kommer leva på länge, en sån man kommer ta fram ur minnet när andra dagar känns tyngre.

I can see clearly now the rain is gone
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It's gonna be a bright, bright sunshiny day
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Oh yes, I can make it now the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is the rainbow I've been praying for
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Look all around, there's nothing but blue skies
Look straight ahead, there's nothing but blue skies

Extremt högt och otroligt nära

2008-05-19T09:34:00.002+02:00

Idag känner jag grymt många positiva vibbar, har mina aningar vad det kan bero på och inga av dem byggs på hopp eller något sådant svekfullt. Det måste ju betyda att jag gör framsteg.

Tänkte börja mitt projekt "fånga dagen" idag, eftersom helgen mest gick ut på att bekämpa en envis förkylning. Ångest att en av mina sista helger gick till spillo, men "don't look back in anger" är mitt nya motto. I alla fall blir det nog Palais de Tokyo idag, och kanske en promenix i Luxembourg, som jag kommer sakna mer än ord kan säga. Känns lagom kulturellt och bra. Först ut är dock 2 timmars grammatiklektion, men det ser jag läskigt nog fram emot. (Examen på lördag känns dock inte lika lockande...)

Vad mer? Jo, herr Safran Foer håller än en gång mitt humör uppe också, det tål att sägas.

Bonne journée à tous!

"Later that night, I got to thinking about..."

2008-05-17T22:15:00.011+02:00

...all the good things in life.

Eller?

2008-05-17T20:36:00.003+02:00

Jag är inne i en väldigt märklig period. Om två veckor ska jag packa ihop mitt Parisliv, möjligtvis för gott, och lämna min lilla lya och stad som varit mitt trogna hem i nästan ett år. Det känns läskigt, sorgligt men också väldigt skönt. Särskilt efter allt som hänt har jag börjat förstå att mitt lilla äventyr här är över, jag älskar Paris men älskade det jag hade här mer, och nu är det dags att släppa det. Eftersom jag nu råkat ut för min tredje förkylning på ca två månader har jag legat i min säng mest hela dagen och beskådat utsikten från min underbara balkong. Var femte minut har himlen ändrat färg och öppnat sig för skyfall, och sen har solen kommit ut igen för att torka ikea-stolarna innan det varit dags för nästa utbrott. Vädret reflekterar mitt eget humör skrämmande bra, med andra ord. Jag vet inte riktigt vad jag är ledsen för längre, om det verkligen är på grund av dig, på grund av att jag tappat tron på det-där-jag-alltid-trott-på eller för att jag börjar bli medveten om att det är dags för mig att åka, och att detta året aldrig kommer att komma tillbaks. Detta är mina två sista veckor innan friheten är över och jag måste börja tänka över vad jag verkligen vill göra härnäst. Min fånigaste tanke är att jag är rädd för att komma hem, för det kommer inte bli med flaggan i topp. Jag kommer stå där inför alla och känna att jag jävlar i det inte fick MVG i Fransk kärlek A, 150 poäng. Och för mig har aldrig tanken "även om man får G har man ju lärt sig något av kursen" varit särskilt lindrande.

Nu tror jag att jag ska gå och dra täcket över min igensnorade nuna och vänta på en bättre morgondag.

Nu vänder det

2008-05-15T22:12:00.003+02:00

Idag när jag ringde för att tjuta lite över allt och inget till mamma (som btw fått stå ut med lite för många såna samtal senaste veckorna) så stannade hon mig mitt i en mening med orden: "Maia, du har fått 10000 kronor av en stipendiefond, sluta grina". Jag blev jävligt stum där. Jag tror jag ska välja att se det som ett tecken på att vindarna vänder och att jag kan sluta kritisera mig själv för en stund. Jag minns inte ens vad jag skrev då för ett år sedan, tror något i stil med att "mitt år i Paris ska lägga grunden för min framtid som kick-ass diplomat", en vision jag hade innan jag softade till och lät det syndiga Parislivet sluka mig helt. Blev plötsligt grymt sugen på att börja plugga och återuppbygga mina hjärnceller, jag kanske tillochmed är skyldig mig själv det. Jag vägrar bli en såndär svag brud som sitter och lipar över en kille som inte vet vad han vill (och inte sitt eget bästa) när jag istället kunde ägna min tid åt att bli en hardcore independant woman som vet vad hon vill och inte tänker låta något komma i hennes väg. Jävlarimej vad jag mjuknat till, nu får det vara slut. Projekt "Save Maia's pride and independance" börjar imorgonbitti. May the force be with me.

(Men mamma, min Ameliebild kommer hänga med ett tag till, jag menar, jag kommer aldrig sluta tro på det där som är så viktigt)

The end of an era

2008-05-15T15:24:00.003+02:00

(Okej, jag hoppas för allas bästa att det var första och sista gången som jag skriver en fransk kärleksförklaring på fyllan)

Efter två veckor av strålande sol och 30 grader har nu regnet kommit tillbaks. Min och Lisas kväll på Chez Georges slutade alltså med att vi sprang hem i regnet, och de sista 500 metrarna var jag alldeles blind av allt vatten som rann ner i ögonen och fick mascaran att svida i ögonhålorna. På något sätt kändes det ändå uppfriskande.

Jag har ynka 3 veckor kvar i Paris, men eftersom min examen är nästa helg och slutprovet i grammatik är imorgon så måste jag ändå uggla i min lägenhet idag med kaffe och proviant redo. Det känns sådär kul. Jag börjar känna mig redo att återvända till Svearike nu, till lilla Malmö och alla intriger, om inte annat för att känna efter hur mycket jag kommer sakna livet här. La vie à Paris est vachement belle, quand même.

Une lettre d'amour

2008-05-15T02:11:00.003+02:00

Au lieu d'étudier ce soir, je suis sortie avec Lisa. Peut-être je suis bête, mais je m'en fous. Je sais que je ne peux pas t'écrire, et que tu ne vas jamais trouver cette texte de folle, mais c'est pour moi. Je ne pleure pas toujours et surtout après hier, je me sens beaucoup mieux. Je sais que tu vas rester comme un beau souvenir pour toujours. Ils m'ont tous dit que c'était fou de tomber amoureuse de toi, et je le savais, mais quand même, je suis là. En fait, maintenant je me rende compte que ca pouvait jamais aller, et que t'avais raison, mais je ne vais jamais regretter de t'avoir rencontrer. Je me rappelles la soirée le 8 janvier Chez George, où je suis allée ce soir aussi. Je me souviens les mots que tu m'as murmuré et la première bise, biensûr. Chaque fois que je fermes mes yeux je peux te voir: sur ton scooter à Thomery, où tu est venu pour me chercher à la gare, à l'autre côté de la rue où tu m'as fait "la capitaine" et sur mon lit avec la guitare en chantant "La java bleue". Je sais que dans un an je vais me dire que j'étais aveugle et que c'était qu'un amour de fou, mais je ne vais jamais t'oublier, et surtout pas les choses que tu m'as appris. Je ne suis plus triste, que heureuse d'avoir les plus beaux souvenirs de toi. Merci.

I like girls

2008-05-12T11:26:00.000+02:00

2008-05-03T22:54:00.000+02:00

Av hela mitt hjärta försöker jag tänka positivt, men det är inte så lätt alltid.

2008-05-02T18:38:00.000+02:00

Saknar den lille parveln.

Funderingar

2008-04-30T23:08:00.003+02:00

Idag har varit bra. Efter en lång och mysig lunch på Les Philosophes höll solen oss sällskap en stund, så vi bestämde oss att gå från Louvren till Champs Elysées för att beundra allt det som vi glömmer att vi har. Jag kände plötsligt det där suget igen, som varit borta ett tag, att jag verkligen har tur som bor i en så vacker stad. Jag kände att jag kunde sitta där i parken för alltid och bara titta på folk och lyssna på fåniga små franska konversationer. Till och med Eiffeltornet såg nytt ut för mig och jag kom på mig själv med att tycka det var attans tjusigt (så då kan jag ju inte vara en fullfjädrad parisiska än i allafall). Framförallt kände jag att jag kommer överleva det här och att det tillochmed kanske var lika bra att sluta när vi var på topp. Om inte annat, när jag ändå håller på att se allt från den ljusa sidan, så är det nästan lite skönt när det smärtar lite i hjärtat. Då vet man ju i allafall att man har ett.

Perkele

2008-04-29T10:04:00.002+02:00

(Varning för ointressant allmänt gnällande inlägg)

Jag tvivlar inte längre på att någon däruppe vill jävlas med mig. I torsdags åkte jag hem till vad alla sa ett soligt Sverige. Skönt att lämna Paris som var grått och regnigt på alla sätt, men när jag anländer i Sverige så har temperaturen plötsligt sjunkit radikalt och det blåser kastvindar (iallafall i min trädgård). Resten av helgen är grå men åtminstone regnfri, vilket håller mig jöjd tills jag pratar med Yasna i Paris där de all of a sudden har 24 grader och sol. Why me?

Måndagmorgon förbereder jag mig för att komma hem till old Paris igen och känner mig hel och återhämtad. Uppstigning 04.30 för att ta flyget från Kastrup 07.30 (ändå bra att vara i tid och sådär). Väl incheckad ser jag på informationen att mitt flyg är försenat två timmar. Ingen av de andra flygen är försenade, men fanimej Paris Charles de Gaulle. Swell. 4 timmars hängande med danskarna blir till 5, och 10.30 är vi äntligen iväg. 14.00 kommer jag upp vid min fina metrostation - och möts av ösregn och 12 grader. Tydligen ska det fortsätta att vara grått och regn hela veckan och av vad jag upplevde igårkväll så lär det fortsätta regna en jävla massa invärtes också.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger / Håkan vet allt

2008-04-28T23:19:00.000+02:00

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

2008-04-27T18:04:00.000+02:00

"I wish I knew how to quit you!"

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

2008-04-24T22:20:00.003+02:00

Lite miljöombyte, den nya håkan-skivan och framförallt de fina individer som finns runtom mig har fått mig upp på fötter igen, och nu känns det inte svajigt och jobbigt utan stabilt och bra. Min en-veckas-kris är äntligen över! Yey. Jag tror inte jag är en krisande människa innerst inne, fast alla har rätt att snubbla ibland. Det kan till och med vara bra.

Yasna är en otrolig människa tycker jag, lite som Pippi Långstrump för mig, fast med mer exotisk kulturell bakgrund. Man ska inte döma henne för hennes storlek, för trots att hon är och förblir petite så är hon grymt stark, på alla sätt. Hon klår mig lätt i armbrytning såväl som i kapplöpning i Tuilerierna, mycket på grund av hennes starka vilja. (Läs: envis jävel den där, haha) Vad mer är, och kanske ska jag säga framförallt, så är hon en stark vän. När jag vacklar är hon del av mitt safety-net, och det är inte alla som har tur nog att omringas av ett sådant.
Närmre Notre dame bor en annan stark vän som aldrig tappar glöden. Även om hon slitit en hel kväll på grodbaren så tvekar inte Lisa en sekund att ställa upp med baggagesupport dagen därpå för att försäkra sig om att jag inte knäcker ryggen och att jag inte sover ensam när jag känner mig ensam.
På andra sidan telefonlinjen är mitt backup inte sämre, så det team som befinner sig i det långa landet Sverige känns aldrig särskilt långt bort heller.

You are my knights in shining armour and I simply can't love you enough.

2008-04-23T20:45:00.003+02:00

I lördagsnatt tog hon en taxi hem efter en kväll ute, precis som vi gör här vilken kväll som helst och inte sällan ensamma. 19 år ung och student på Sorbonne sedan september, som jag, och med hela livet framför sig. Någonstans på vägen hem till lägenheten där hennes rumskompis väntade bestämde sig någon för att brutalt sätta stopp för hennes liv och lämna kroppen i ett skogsområde utanför stan. Detta är den värld vi lever i, och det är inte annat än helt jävla ofattbart.

Jag tänker på dig och din familj, på hur orättvist livet är och på hur det lika gärna kunde varit jag själv eller någon av mina vänner. Förutom att känna mig arg och ledsen så är jag också glad för att jag lever och känner och älskar, även om just den biten för tillfället gör ont.

Take care

A fool to believe

2008-04-22T04:43:00.003+02:00

Klockan är 04.45 och jag tror jag ger upp om sovandet, har trots allt försökt sedan 2 då jag blev väckt av ett jobbigt samtal och nu verkar mina ögon inte vilja stänga sig alls.

Inatt har jag en känsla i hela kroppen som jag aldrig förr haft. Det är ungefär som om någon tagit ett fast grepp om mitt hjärta och trycker så hårt att jag inte vet om jag snart kommer ha någon puls kvar, samtidigt som jag känner en hopplöshet som skrämmer mig. Jag har aldrig förr känt mig så lurad, så naiv, så dum. Jag antar att jag föll så långt ner att jag inte insåg hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det känns inte som om det spelar någon roll att jag är i världens vackraste stad längre, jag längtar bara efter att någon ska ta mig härifrån.

"A fool to believe,
but it all ends today
yes it all ends today"

Non, je ne regrette rien

2008-04-19T15:11:00.004+02:00

Jag som trodde att jag skulle gå ensam till Ylva fick plötsligt sällskap av 4 välkända fransmän. Det visade sig efter några groggar att de hade otroliga talanger på dansgolvet, och vi körde våra bästa moves tills svetten lackade. Antoine var så varm att han var tvungen att ta en simtur i fontänen vid Republique, medan vi andra roade oss med att leta reda på kläderna han tappat lite här och var på vägen. Jag som hade dansat lite för intensivt blev sedan buren hem av Leo som väl hemma kokade mig nudlar och tomat med currykrydda. Det låter inte så gott men satt inte helt fel ändå.

Imorse kom ämnet "maia åker" upp igen. Jag önskar ibland att jag var mindre naiv, lite mer realistisk och inte så jävla känslig, men jag antar att det inte finns mycket att göra åt att jag är som jag är, eller att vi är i den situation vi är. Den suger onekligen, men någon gång måste jag ju sluta grina. Om inte annat så för att jag någonsin ska återfå min syn. Nu vet jag inte längre riktigt vad jag snackar om, och det är nog ett tecken på att jag borde sluta snacka.

Förbjudna ord from now on: partir, pleurer, arrêter, regretter

2008-04-18T10:55:00.003+02:00

Efter x antal samtal med föräldrar, otippade vänner och vänner som är i samma båt känns det plötsligt bättre. Idag är en ny dag, jag är i min fina stad och ikväll ska vi fira Ylvas födelsedag och dansa dansa hela natten... I'm done being blue!

Och så en bild på älsklingslisa på min underbara balkong

2008-04-17T19:41:00.003+02:00

Jag tror jag måste erkänna att jag hamnat i en svacka, och jag vet inte vad som krävs för att komma ur den riktigt. Jag känner egentligen inte riktigt för att träffa någon, men själv här hemma känner jag mig så jävla ensam med mina tankar. Jag är inte så sugen på att gå ut, dels har jag inte råd och dels känner jag att det inte är schysst att gå ut med en sinnesstämning som min. I grund och botten handlar svackan nog om problemet: Jag vet inte vad jag vill.

Stanna? Åka? Komma tillbaka? Plugga? Satsa? Avsluta? Våga?

So, I continue to continue
to pretend
my life will never end
and flowers never bend with the rainfall

2008-04-15T10:14:00.005+02:00

Än en gång: oslagbar serie.

Je vais et je viens

2008-04-15T02:43:00.002+02:00

Det är rätt sent, jag vet. Inatt har jag åtminstone en bra anledning att sitta uppe sent då jag låtit studera.nu ligga på hyllan till sista minuten och därför nu suttit en timme med deras slöa hemsida, bara för att vara säker på att hålla alla dörrar öppna för min alldeles lysande framtid (även om jag blev kallad pucko av min kära mamma innan idag).

Framtid. Det borde inte kännas så jobbigt, men det finns alldeles för många val, alldeles för många saker att göra och alldeles för många att ta hänsyn till. Jag vet inte vad jag vill som vanligt, jag tror inte att jag och Paris är färdiga med varandra, men jag inser också riskerna med att stanna. Jag antar att det får bli ett senare beslut.

(Här borde jag lämna ett kryptiskt och mystiskt meddelande, men jag har inga fler ord)

They tried to make me go to rehab

2008-04-14T19:15:00.003+02:00

Våren har inte riktigt hajat att den borde infunnit sig vid det här laget, jag börjar bli lite trött på hagelstormar (framförallt är det inte helt smärtfritt).

Anyways, i fredags tog jag tåget till Lausanne för att se lite berg och framförallt mina kära släktingar. Min faster och farbror skämde bort mig med alla sorters bad (både bubbelbad på Av de chailly och utomhusbad med varmt vatten som rinner ur bergen) och mängder av god mat vilket gjorde att det hela kändes som en riktig hälsoresa (eventuellt rehab). Jag har även lärt mig lite schweizisk slang och insett att jag nu kan kommunicera med den franska delen av min släkt. Chouette.

Nu är jag tillbaks där jag hör hemma och ikväll blir det en drink med två av mina favorit-svensk-parisiskor (dvs Yasna och Lisa) och kanske även ett glas på balkongen (om hagelstormarna kan hålla sig borta en stund). Bisbis

2008-04-08T01:00:00.002+02:00

Jag har fått höra på sistone av somliga nära individer att jag blivit mindre pryd och mjäkig under året, något som gjorde mig hemskt nöjd. Pryd är väldigt svårt att vara här om man inte har råd med en nyrenoverad fräsch lägenhet utan istället lever lite spartanskt och diskar i en balja ovanför toaletten, och faktiskt har jag upptäckt på senaste tiden att jag trivs otäckt bra med hela den bohemiska delen (även om jag nog aldrig kommer förstå mig på fransmännens förkärlek för heltäckningsmattor). Jag kommer förmodligen känna mig hemskt disorienterad när jag kommer hem till ett kliniskt städat hus där allt fungerar som det ska och man inte behöver bädda med tre lager lakan för att hela kroppen börjar klia om man nuddar madrassen... (Hehe, nu ser jag hur du skruvar på dig mamma)
Jag tänker särskilt på min icke-numera-existerande prydhet nu när jag sitter här i min sovsäck uppe i sängen (eftersom jag tvättat lakan och torktumlaren var sönder på tvätteriet...) med en kastrull till vänster om mig (har bunkrat upp med nudlar för hela veckan då budgeten ser lite kärv ut...) och med alla varma kläder jag äger på mig (min lägenhet är fortfarande lite utav en isbox). Jag har precis sett Lost in translation på franska men kände mig faktiskt inte alls så lost, det börjar lossna det här. Fick världens reslust även om jag på sätt och vis redan är utomlands och önskade att jag hade hälften av Scarletts utstrålning.

Nu är jag trött och somnar antagligen inom de fem närmsta minuterna. Bonne nuit à tous.

Tänk vad man kan roa sig:

2008-04-07T15:54:00.008+02:00

2008-04-07T15:53:00.002+02:00

There are perfect days.

2008-04-01T16:46:00.002+02:00

Det eviga mysteriet med att vara kär är hur något som känns så bra och är så bra på alla vis ändå är så komplicerat och förr eller senare blir sådär dramatiskt? Varför räcker man aldrig till riktigt så som man skulle vilja och uppskattar den tiden man har tillsammans istället för att gnälla över den tid man inte har? Okej, det var dagens funderingar.

Det är grått i Paris idag. Efter en väldigt god falafellunch hos vår favoritlibanes följde jag Shoshi genom Luxembourgträdgården innan jag vände hemåt. Vi kom fram till att vårt liv här är väldigt märkligt och att vi är totalt värdelösa som inte gör de grejer vi borde göra trots att vi bara har 3 timmars skola om dagen, att relationer gör ont och att bantning måste vara det tråkigaste samtalsämnet någonsin. Väldigt djupt mina vänner.

Ikväll ska jag vara unavailable och gå och se Shout Out Louds gratis på La Flèche d'Or. Tror det kan bli himla bra och jag behöver något som distraherar mig en stund.

(Mais t'inquiètes, tu es dans mes pensées, toujours)

Nostalgia Locomotive

2008-03-31T18:30:00.004+02:00

Jag gillar när min iPod överraskar. På väg hem från skolan innan idag, med solen i ögonen och Seine rinnande under mig, hörde jag plötsligt The Mo:s Nostalgia Locomotive för första gången på en evighet och genast såg jag framför mig 14 åriga Maia med första finnen och pojkvännen och tillbaks kom den där känslan av när allt var nytt, spännande och första gången. När jag räknat ut att det var 5 år sedan fällde jag en liten tår och blev väldigt blödig, men på ett bra sätt. Det var trots allt rätt jobbigt att vara 14.

Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnaval
In my chest
I didn't know anything,
A carpet floor boy
And the king of land
Where all the small things seems so very grand

I'm leaving tonight
Here comes the chuchu, come on
Steaming to you through the gone times
Nostalgia locomotive
It gives you a hell of a ride

Here comes the chuchu, come on
Steaming to you through the gone times
Nostalgia locomotive
It gives you a hell of a ride

Time, floating fast
In the odd world
The rain is pouring memories from my past
It's a huge carnaval
In my chest
I didn't know anything,
A rubber boot girl
And the queen of land
Where all the small things seems so very grand

Snart kommer min kära Lisa och det blir vårinvigning på min balkong med en flaska Corbières och hemligheter. Thank god for being 19!

2008-03-27T22:44:00.002+01:00

Så sitter man här igen och ska plugga. Egentligen tycker jag franska är väldigt roligt, och grammatiken till och med fascinerande, men det är det här med att sätta sig ner och verkligen studera som är tråkigt. Istället har jag idag varit på posten, fått min studieförsäkran stämplad på Sorbonne, dammsugat, tvättat och handlat. I'm good.
Det är fortfarande äckligt kallt i mitt rum och jag sitter i sovsäcken med ett glas vin och lite müsli som sällskap. Funderar på vad jag ska ha på mig imorgon och kollar facebook var femte minut - min koncentration har med andra ord inte ändrats så mycket sen sista året på gymnasiet, men jag vet också att vid midnatt kommer jag hamna i värsta spurtläget och få allt gjort. Mina vanor har nog aldrig varit särskilt hälsosamma egentligen, men detta året har nog varit extremt.

Tänker lite på att jag nu varit här i 6 månader och på alla faser jag gått genom. Den första Paris-förälskelsen när jag mest ville komma in på alla klubbar och se alla chica människor, den första svackan i december när jag var trött på alla dryga fransmän och tänkte att franska var ett omöjligt språk, och så min senaste förälskade fas där jag just nu befinner mig och där jag bara älskar allt och alla.

Just nu vill jag bara höra:
"Je dis n'importe quoi, moi!"
"Ma 'tite femme!"
"Maia, je peux prendre une cigarette s'il te plaît..?"

...men det får vänta tills imorgon, då det även blir gratis couscous och öl för tre euro vid Barbesse. La vie est belle.

La liste - Rose

2008-03-26T21:48:00.001+01:00

Te faire mourir de rire
Aspirer tes soupirs
M'enfermer tout le jour
Ecrire des mots d'amour
Boire mon café noir
Me lever en retard
Pleurer sur un trottoir

Me serrer sur ton coeur
Pardonner tes erreurs
Jouer de la guitare
Danser sur un comptoir
Remplir un caddie
Avoir une petite fille
Et passer mon permis

Jeter tout par les fenêtres
T'aimer de tout mon être
Je ne suis bonne qu'à ça
Est ce que ça te dé-çoit ?
J'ai rien trouver de mieux à faire
Et ça peut paraitre bien ordinaire
Et c'est la liste des choses que je veux faire avec toi

A hallelujah weekend

2008-03-26T20:15:00.007+01:00

Efter en hemmagjord löksoppa (kändes väldigt franskt att skriva) och x antal telefonsamtal känns det nu lite bättre och jag är redo att redogöra för påskhelgen - mycket ägg, kulturskillnader och sniglar!

Trots att helgen bjöd på världens pissväder (dock inte med snö som hemma i svearike) har vi lyckats, som de tre tappra musketörer vi är, korsa Paris fram och tillbaka till fots, från Beaubourg till Montparnasse via Jardin de Luxembourg, från Montparnasse till La tour Eiffel, och ja, hem till mig igen.
På fredagkvällen hivades det öl på en bar vid Parmentier tillsammans med rödtocken, rödtockens flickvän, nörden, nördens kompis och så min klantskalle. Planer smiddes för lördagkvällen, och så slutade det med att 9 personer dundrade in i min lilla 20kvadratare kvällen därpå. Det dracks vin i onaturliga mängder, röktes alldeles för många Gauloises och efterhand blev det även allsång i alla möjliga falsetter (en viss fransman knackade på hos grannarna för att fråga om de ville hänga på, men de var som tur var inte hemma. Natten därpå gav de igen med falsk Beatles-allsång) Utgången till La Flèche d'Or blev lite mindre lyckad eftersom rödtocken lurade sin flickvän att smuggla öl i handväskan, så vi hamnade på reggaebaren bredvid, där alla nekade losers släpps in. Yasna och Ida blev nästan eskortoffer och vid 3 somnade vi på dansgolvet.

Var är vi nu då? Söndag? Efter några misslyckade försök att koka ägg och efter att faktiskt ha målat ett av dem bestämde vi oss för att ta våra tunga kroppar ut på rastning. Med oss hem fick vi kinamat och kinesisk öl (jag bor ju praktiskt taget i chinatown) och på kvällen joinade vi Yasnas hyperkoreanska sorbonne-kompis för att fira att han blivit ett år äldre.
Annandag påsk påbörjades vid La tour Eiffel där vi snabbt insåg att vi inte orkade köa två timmar och betala för att gå trapporna upp i småstormen, så det blev ännu mer flanerande.
På kvällen fick Ida en riktig fransk kulinarisk upplevelse med både ost, crepes och SNIGLAR. Som första gångs-snigelätare skulle jag inte säga att det är det äckligaste jag ätit, lite som tuggummi med vitlökssmak.

Nu börjar mina ben somna i den konstiga ställning jag utsätter dem för varje gång jag börjar "jakten efter grannens internetanslutning". För att avrunda skulle jag bara vilja säga: Ida och Yasna, ni är allt för goooa.

Flowers never bend with the rainfall

2008-03-26T19:38:00.000+01:00

26 mars är ett stort datum. Det innebär slutet på mars först och främst, vilket får mig att tänka på att hyran snart ska betalas med pengar jag inte har, och på att jag har ynka två månader kvar i min lilla lägenhet i den stora staden. 26 mars innebär också att jag och Léo träffades för 2 månader och 18 dagar sen trots att det känns som en hel evighet sen. 26 mars betyder att Ida lämnade Paris igår morse efter en riktigt gooo helg och att jag är ensam på rue Beaubourg igen. För ett år sedan innebar 26 mars att projektarbetet var inlämnat och att min hjärna var i topptrim, oförstörd och helt uppdaterad på Irakkonflikten. Om 26 mars 2009 vet jag fortfarande inget.

Kortfattat så är det en helt vanlig dag idag. Jag har råkat på min första förkylning sen januari, mycket på grund av mitt osunda leverne (haha) men nog mest på att värmen i mitt hus har stängts av eftersom fransmännen nu anser det vara ”vår” (trots att det är kallare än någonsin och att resultatet blir att den enda värmen i mitt rum finnes under täcket med alla kläder på). Trots allt har jag varit i skolan och antecknat flitigt om passiva och aktiva satser och därefter hunnit fika två gånger, ätit falafel på rue des rosiers (lenny kravitz-stället) och handlat en kofta och klänning på impulsvintage. Framför mig ligger en kväll bestående av både ditten och datten, men mest soppa, te och en film.

För övrigt följer jag bloggfajten med växande intresse. Blondinbelle for president! (Maria, du är för bra för att vara sann!)

Återkommer om helgen, näsdropparna kallar.

It ain't me babe

2008-03-17T10:49:00.004+01:00

Det har varit en överkänslosam helg. Familjebesöket var lika underbart som jag kunde föreställt mig, med två kramiga föräldrar och moster och morbror som nöp mig i kinderna jämt och ständigt. Och så systra min förstås. (Jag och Elisabeth kom överens om att syster låter bättre än kusin, så vi adopterade varandra.)
Det är svårt att förklara hur splittrad jag känner mig, och besluten som ligger framför mig och som snart är dags att fatta blir bara jobbigare och jobbigare och uppenbarar sig som en stor fet elak mur. Det blir inte bättre av att man då plötsligt påminns om att det faktiskt väntar ett liv därhemma som inte är helt tokigt och som även det inkluderar människor och platser man älskar. Måste man välja och varför kan man inte plugga i linköping och bo i paris samtidigt? (Det hade varit fint)

Och ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag borde väl inte säga något för det kommer bara komma ut fel, men det var ju tråkigt att du inte kunde uppskatta vad du hade när du hade det och inte ett halvår senare.

2008-03-12T16:45:00.001+01:00

Love will tear us apart med José Gonzales är inget för ett känsligt hjärta.

Whatever gets you through the night

2008-03-10T19:40:00.003+01:00

Mars-väder här är väldigt spännande. Imorse på väg till skolan kändes det som ungefär 20 grader och jag avled nästan i min duffel, sen när jag kom ut var det hagelstorm och jobbigt "från-sidan"-regn. Resten av dagen har jag spenderat liggandes på min matta för att titta på vädret som ändrades var femte minut utanför balkongen. Jag är lättroad.
Roligare blev min solitära eftermiddag när jag fick prata med några telefonförsäljare och ge igen för alla gånger jag inte förstår ett jota:

TF (med hemskt irriterande röst): "Bonsoir madame, j'éspère que je ne vous dérange pas?"
Moi:"Sorry, I don't speak French, you will have to speak English!"
TF (lite mindre kaxig röst): "Eh.. ok, I speak England, it's ok! You.. you.. Eh. (1 minuts paus) No sorry, I only speak France, goodbye, goodbye!"

Hehe. Nu väntar en kväll med pasta, vin och en Leo.

2008-03-08T15:42:00.004+01:00

La Flêche d'Or var min räddning, tror helt enkelt att jag behövde danssvettas till märklig elektro till 5 på morgonen, it was the utlimate cure!

Bra var också min kära mor som ringde och väckte mig imorse (läs kl 13) med sina kloka råd: "Om det är meningen att man ska vara tillsammans så slutar man också tillsammans oavsett avstånd." Hon är allt bra, min lilla mamma.

Jaha, det var det, balansen är återställd. Frågan är om jag ska gå och lägga mig igen eller kanske börja på den där uppsatsen?

Loya

2008-03-07T19:09:00.004+01:00

Tur att big sis och resten av familjen kommer och reder ut mitt trassliga huvud om en vecka...

Yesterday don't matter if it's gone

2008-03-07T18:44:00.004+01:00

Det är aldrig bra när man tänker för mycket, särskilt inte när man lyssnar på funderar-musik. Tankar som man helst inte vill tänka och som man skjutit bort långt bak i huvudet poppar plötsligt och ovälkommet upp och vill inte släppa taget om hjärnan, som parasiter som bara suger åt sig all ork och koncentration. Just nu är mitt huvud så överkoloniserat av jobbiga tankar att jag inte har något annat val än att lista bort dem. Ni behöver inte läsa detta, men jag behöver skriva det:

1. Snart är det 15 mars. 15 mars betyder att jag måste ta tag i min framtid och söka in till universitet, like I'm supposed to do. Men vill jag? Vill jag till Linköping i 5 år? Vill jag bli affärsjurist (eh, affärsjuridik med ingegerd var ungefär veckans sovstund)? Vill jag flytta från Paris? (Svar: just nu, nej)
2. Om jag väljer att stanna i Paris, vad ska jag hitta på här? Kan inte ta mer onödiga csn-pengar, måste alltså jobba. Vill jag jobba i en restaurang ett år? (Jag tror jag kommer dö av rastlöshet) Var ska jag bo? Vad händer om jag ångrar mig mitt i allt? (Förutom att jag antagligen åker hem till Malmö med världens ångest att jag inte valde universitetet)
3. Varför föddes jag inte bara med en enorm talang som gjorde mina val mer uppenbara? Varför är jag bara lite bra på allt?
4. Varför finns det så många måsten?
5. VARFÖR går jag och blir kär när jag har 3 månader kvar här, så att jag helt plötsligt får en jävla massa beslutsångest? (Läs: varför är jag inkapabel till att ta varje dag som den kommer?)

Sådär, antagligen det mest ointressanta och deprimerande inlägget jag någonsin skrivit. Nu väntar två veckors tvätt och ett skabbigt laverie (men även en kväll på Flêche d'Or och New Young Pony Club, jag borde inte klaga så mycket som jag gör)

Can I keep him?

2008-03-04T18:25:00.002+01:00

JAG VILL BARA SKRIKA AV LYCKA

2008-02-29T10:05:00.003+01:00

Idag vaknade jag av att fåglarna kvittrade. Innan jag slått upp ögonen kändes det för en stund som en sommarmorgon hemma i Sverige, när man går ut i morgonrock på terassen med en kopp kaffe och rostade raskens med ost på. Istället drog jag ifrån de röda gardinerna till min balkongdörr och sa godmorgon till min älskade stad. Svårt att säga vad jag föredrar faktiskt, men i vilket fall som helst känner jag mig rätt lyckligt lottad.

Om ungefär två timmar jag har ett multigrammatikprov som jag nog pluggat på i sammanlagt 1 timme (en halvtimme igårkväll, en halvtimme halvsovandes nu imorse). Jag försöker intala mig själv att jag är en naturbegåvning och grejer, men nu är jag lite orolig. (Jag vet T, jag är hopplös)
Senare idag bär det av mot Normandie i en liten skruttig Ford för en helg i en stuga någonstans (allt förklarades på franska så det kan ju bli intressant att se vad man gått med på nu) och jag är velly velly excited. Tråkigare är däremot att min vapendragare Jelena lämnar Paris för götet idag, men som tur var fick vi ett fint avsked igår med lite pizza och pärlplattor (!).
Eftersom jag är lat och dessutom borde plugga snart så säger jag resten med lite pics istället:

Betty var här och lyste upp tillvaron i helgen

Vi var på Le Paris Paris och Yasna fick djävulen efter sig

Nytt väggexperiment

Je-je-jelena et moi

Och snart kommer den här vackra varelsen befinna sig på min balkong igen!

Vi ses snart, somliga snarare än andra! Gros bisous

Comme elle au monde il n'y en a pas deux, c'est la java bleue

2008-02-15T00:40:00.005+01:00

Okej, it's been a while.. Känner mig lite ringrostig och fingrarna är helt vilsna på tangentbordet (due to en månad utan internet antar jag). Jag är inte så bra på att resumera, det brukar mest sluta med röriga listor, men jag ska göra mitt bästa, kära läsare, för att summera januari 2008, en av de bättre i mitt inte än så långa liv.

Att återvända var inte alldeles underbart för att vara ärlig. Det var kallt och jävligt och när jag äntligen kom upp ur metron vid Arts et Metiers och steg in på 78 rue Beaubourg så upptäckte jag att hissen givetvis var ur funktion. Min kära gardien log mot mig på ett såntdär elakt sätt som bara han kan, och jag hade inget annat val än att bogsera mina tre resväskor upp för de sju trapporna. Väl inne i min älskade lya var jag i starkt behov av en dusch (även om det kändes som om jag redan stod i en) men kom snabbt på andra tankar när jag kände stanken. Smart som jag är hade jag glömt att slänga äggen i kylen (som jag på ett väldigt ekonomiskt vis stängt av) och jag spenderade minst en timme med gummihandskar och rengöringsmedel för att bekämpa mögelodlingen. Det var nice, Paris is faboulous. Jag tror att jag tänkte då den 4:e januari att det liksom bara kunde bli bättre, och ja, dagen efter återförenades jag med Yasna över en spartansk middag med vin och balansen var återställd.

Yasna, det lilla undret, är alltså här och tillsammans äger vi Sorbonne. Jag har hunnit med två veckor av examen och två veckors semester och jag vågar nästan säga att jag hittat något här som är värt att stanna för... Det bästa som hänt mig är att jag nu helt plötsligt pratar franska, väldigt skruttigt men väl förstått, och att jag känner mig mer hemma än någonsin. Ofta är jag sådär äckligt optimistisk och bubblig av lycka att jag måste lägga band på mig själv för att inte bli alltför naiv (och för att någon ska orka läsa detta, det är ju roligare att läsa bitterheter).

Jag har haft många roomies på sistone, däribland min kära göteborgska Lisa som bodde här en helg mellan en flytt och nu i helgen Alice som kom med tåget ända från Turin. Helgen (och egentligen de senaste veckorna) bjöd på mycket vin (Corbière, för underbara 1.33 euro!) och middagar här hemma (som mest var vi sju personer, alla fick ta med sig egna tallrikar och turas om att sitta) samt picknick i Jardin de luxembourg och på trapporna vid Sacre coeur.
Det bästa av allt är att jag fortfarande har våren i Paris kvar, trots att den redan kommit egentligen. Nästa helg tittar Betty in, helgen därpå vankas en galen helg i Normandie och därefter kommer familjen innan Ida anländer lagom till påsk. Hur kan man vara annat än genomlycklig? (Nu är det verkligen dags att sluta och återgå till "L'odyssée de l'espace" känner jag)

Vous me manquez vraiment biensur, et j'espere que tout le monde va bien. À tout, mes amis...

Honey, I'm home!

2007-12-22T01:08:00.000+01:00

Att resa är alltid lite svettigt. Idag fick jag dessutom lite extra vuxenpoäng då jag flög ensam för första gången, och nej, jag hamnade inte vilse en enda gång på Charles de Gaulle och var incheckad sisådär tre timmar innan flight (dvs jag hade mycket tid att beundra julpyntet överallt och försöka förstå att det faktiskt snart är jul). Mest stolt över mig själv är jag dock för att jag lyckades ta mig till skolan idag och kickade provet på dubbla pronomen. Jag ska fantamej lära mig det här språket.

Bäst idag:
Se min lilla pappa stå och vänta på mig på Kastrup
Komma hem till ett fungerande hus med ett riktigt kök och till mitt alldeles alldeles superlyxiga badrum (varför såg jag aldrig det innan?)
Äta mammas väldigt goda Saltim bocca, m-m-m!
Få oväntat besök av YASNA, Ida och Linnéa (och dessutom få reda på att jag och Yazzie Yazz ska gå samma kurs i Paris i feb)

Sämst idag:
Min chef ringde mig imorse och bad mig jobba imorgon. Halv 9. Malmborgs. Pengar. Jag är pank. Jag drack för mycket SVENSKT BRYGGKAFFE och kan absolut inte somna. Hur ska jag överleva en återkomst i skjortan? Hur? Hur?

(Hursomhelst är jag hemma nu folks!)

2007-12-06T01:26:00.001+01:00

I held your hand so proud, it was shaking from what I learned was doubt

2007-12-05T23:49:00.000+01:00

Ibland behöver man lite inspiration, en kick för att känna att det finns någon mening med att fortsätta göra det man gör och att göra det bättre. Ungefär så motiverade jag och Jelena vårt beslut att hoppa över dagens fonetiktortyr för att istället ta oss till Christian Lacroix modeutställning vid Palais Royal. Lite pinsamt är det att erkänna att det faktiskt bara är den andra utställningen jag varit på under mina snart 3 månader här (jo, det stämmer att jag bor granne med Centre Pompidou) och att den förra varade i 45 minuter och endast gick ut på att få se mumien på Egyptenavdelningen i Louvren (visste ni att de även gjorde små mumier av sina katter? Scary. Oj vilken lång mening). I vilket fall som helst var det så värt det, och vi blev så inspirerade att vi tog en ed att inte handla mer mat på lunchpausen för att i framtiden ha råd att handla någonting på Avenue Montaigne (fan, nu måste jag gå upp en kvart tidigare för att göra mackor också).

Efter utställningen gick jag upp förbi operan till hysteriska Blvd Haussman och Galeries LaFayettes där jag hjälpte en viss förvirrad fransman att hitta rätt skjorta inför en jobbintervju. Jag hade nästan glömt hur extrema juldekorationerna är på LaFayette och Printemps och jag fick nästan gåshud av julhysterin.

Vad jag mer fick var en mindre chock när jag senare hittade Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" i skivhyllan på Colette. Herr Lekman följde mig sen hela vägen hem över halva Paris, och trots att jag har haft en såndär perfekt "Paris, je t'aime!" - dag med allt vad det innebär så kände jag plötsligt hur mycket jag längtar efter att få komma hem lite. Bara en liten stund, bara för att få sitta vid brasan lite, gå mina föräldrar på nerverna och rota i ett välfyllt kök ett tag (och dessutom inte känna det som om man varje dag skulle kunna vara ansvarig för att bränna ner sin lägenhet och sig själv i den...)

...och ja, jag saknar er!

2007-12-05T01:20:00.000+01:00

Inatt brände jag nästan ner min lägenhet. Det är egentligen sånt man inte borde berätta för någon och än mindre skriva någonstans där alla kan se det, men just nu vill jag mest dela med mig av glädjen att slippa brinna inne. Efter en rejäl barrunda i Marais trallade jag hemåt och kände mig plötsligt sådär helt sjukt sugen på nattmat. Därför satte jag alltså på en kastrull vatten på min lilla kokplatta och satte mig smart nog på sängkanten för att vila ögonen lite innan pastan skulle i. När jag tittade upp igen låg jag ner, väldigt märkligt, och det doftade jävligt skumt. Liksom bränt. Jag petade på min mobil och såg att klockan var 6.30, och kikade sen upp mot rökmolnet ovanför kokplattan. Hoppsan. Kände att det kanske var dags att byta batterier i brandlarmet, och ja, köpa en ny kastrull.

Please don't slow me down if I'm going too fast

2007-12-01T00:45:00.000+01:00

Ibland undrar jag hur jag hamnar i vissa mer eller mindre ångestframkallande situationer. Jag är alldeles för bra på att göra saker jag kanske tror är bra för mig själv men som jag egentligen inte vill, och inser alldeles för sent detta. Jag måste nog dessutom vara sämst i världshistorien på att säga NEJ, något som jag planerat lära mig detta året men som jag hittills inte direkt gjort framsteg med. Jag är verkligen trött på att vara så lätt att köra över, men ändå låter jag folk ständigt backa fram och tillbaka på mig, och på något sätt har detta lett till att jag nu har en pojkvän som vägrar prata med mig. Vad gör jag nu?

Till råga på allt är det jävligt jobbigt att ha någon spökandes i huvudet hela tiden. Snälla bara försvinn.

Oj vilket konstigt jag-inlägg. Blir nog alkolås i framtiden. Bonne nuit!

I just don't know what to do with myself

2007-11-29T22:21:00.000+01:00

Ikväll måste jag lära mig en hel del om Les transpositions au passé och varför tout ibland blir tous. Samtidigt måste jag kämpa och övervinna en halsont som jag hoppas bara är lite skrafs och inte halsfluss (déjà vu där) och gärna skriva ett brev eller två på det gamla hederliga snigelsättet. Så vad väntar jag på? Varför hamnar jag alltid alltid vid denna lilla dator? Vad är det som gör facebook så lockande fortfarande när jag gång på gång konstaterat att denna lilla djävluska sida gör mig lat, seg och lite smått deprimerad. De tre veckorna utan internet (dvs innan min sluga dator bröt sig in på grannens nät) var egentligen de bästa, för vad är det för vits med att jag är här om jag ändå ständigt ska vara hemma också?

Jag har överhuvudtaget tänkt mycket på tid på sistone. När jag var liten slösade jag tid på gameboy-spel, kunde spela hela nätterna igenom (under täcket då eftersom mamma blev expert på ljuden och helst ville stoppa den hjärntvättande leksaken ner i morteln) och när jag blev lite äldre blev det tv-spel, lite tv då och då och tillslut lunarstorm, babyversionen av facebook alltså. Mycket tid till ingenting egentligen. Jag menar, jag minns inte första gången jag klarade sista bossen på Super Mario-spelet, och även om det var en lycklig stund just då så är det inget som förändrade mitt liv direkt. Lunarstorm var högstadiet = gick mest ut på att få rätt personer att skriva i sin gästbok och skriva coola svarta texter i sin lunarddagbok. Visa att man var någon helt enkelt. Ett steg längre från Super Mario och närmre verkligheten kanske, men jag hade blivit besviken på mig själv som 14åring om jag visste att jag vid 19 års ålder skulle vara kvar vid "lunar" fast kalla det något annat. Varför lägger vi så mycket av vår tid på saker som inte tar oss någonstans och inte ger oss något?

Egentligen är nog facebook djävulen, tror jag. Åtminstone ett stort fett läskigt öga som hjälper oss alla att snoka på varandra, kolla vem som hänger med vem, har komplicerade förhållanden med vem och vem som kan lyckas skaffa flest facebookkompisar (skit i om ert förhållande sträcker sig till ungefär att ni sa ett ord till varandra på kollo när ni gick i fyran och inte besvärat er att fördjupa er relation sedan dess). Vill vi verkligen att det ska bli så att vi lever mer i världen vi skapar på internet eller ska vi försöka pallra oss ut där i verkligheten och få ut något av vår tid?

Min facebook kommer inte att försvinna i skrivande stund, för sist jag tog bort något här så dök det bara upp igen, men för den besvikna fjortonåringens skull ska jag göra mitt bästa för att åtminstone vara lite arg på mig själv. Och kanske stänga av datorn nu. (Hört att jag har en jävligt fin stad som väntar på mig därute)

C'est ca

2007-11-25T22:24:00.000+01:00

Jag vet, jag skulle ju sluta skriva. Sluta göra halvhjärtade försök att blotta mig (ingen förstod ju mina kryptiska texter anyway). Jag antar att jag på något sätt tillslut saknade det, so here I am, back on track!

Det är konstigt hur snabbt jag vant mig vid mitt "nya liv". Två månader har gått och det känns som om ungefär en miljon saker har hänt. Jag tror dessutom att alla timmar jag spenderat filosoferandes på balkongen har gett resultat och att saker och ting äntligen fallit på plats i min förvirrade 19-åriga hjärna. Jag och jag trivs rätt bra ihop för tillfället, och jag har hört att det är en bra grej. (Det här börjar redan bli corny, härligt)

Ni vet när man är mitt uppe i något och tänker: "det här måste jag komma ihåg". Det hände mig igår, när Lisa och Josefine tog med mig till en fest vid Château Rouge (the hood). Det blev en lång natt med extremt goda white russians, mycket rök och slutligen en nap-attack innan första metron tog oss hem igen. Är mycket nöjd med min första hemmafest i Paris, och jag lyckades till och med slänga ur mig en mening eller två på franska som faktiskt blev förstådda, yeeho. Idag skulle jag pluggat, pluggat, pluggat för ett prov och en uppsatsinlämning imorgon, men hittils (01.14) ser det mörkt ut. Jag satsar på morgonhetsplugg (för jag är ju sååå en morgonmänniska!)