I just don't know what to do with myself

Ikväll måste jag lära mig en hel del om Les transpositions au passé och varför tout ibland blir tous. Samtidigt måste jag kämpa och övervinna en halsont som jag hoppas bara är lite skrafs och inte halsfluss (déjà vu där) och gärna skriva ett brev eller två på det gamla hederliga snigelsättet. Så vad väntar jag på? Varför hamnar jag alltid alltid vid denna lilla dator? Vad är det som gör facebook så lockande fortfarande när jag gång på gång konstaterat att denna lilla djävluska sida gör mig lat, seg och lite smått deprimerad. De tre veckorna utan internet (dvs innan min sluga dator bröt sig in på grannens nät) var egentligen de bästa, för vad är det för vits med att jag är här om jag ändå ständigt ska vara hemma också?

Jag har överhuvudtaget tänkt mycket på tid på sistone. När jag var liten slösade jag tid på gameboy-spel, kunde spela hela nätterna igenom (under täcket då eftersom mamma blev expert på ljuden och helst ville stoppa den hjärntvättande leksaken ner i morteln) och när jag blev lite äldre blev det tv-spel, lite tv då och då och tillslut lunarstorm, babyversionen av facebook alltså. Mycket tid till ingenting egentligen. Jag menar, jag minns inte första gången jag klarade sista bossen på Super Mario-spelet, och även om det var en lycklig stund just då så är det inget som förändrade mitt liv direkt. Lunarstorm var högstadiet = gick mest ut på att få rätt personer att skriva i sin gästbok och skriva coola svarta texter i sin lunarddagbok. Visa att man var någon helt enkelt. Ett steg längre från Super Mario och närmre verkligheten kanske, men jag hade blivit besviken på mig själv som 14åring om jag visste att jag vid 19 års ålder skulle vara kvar vid "lunar" fast kalla det något annat. Varför lägger vi så mycket av vår tid på saker som inte tar oss någonstans och inte ger oss något?

Egentligen är nog facebook djävulen, tror jag. Åtminstone ett stort fett läskigt öga som hjälper oss alla att snoka på varandra, kolla vem som hänger med vem, har komplicerade förhållanden med vem och vem som kan lyckas skaffa flest facebookkompisar (skit i om ert förhållande sträcker sig till ungefär att ni sa ett ord till varandra på kollo när ni gick i fyran och inte besvärat er att fördjupa er relation sedan dess). Vill vi verkligen att det ska bli så att vi lever mer i världen vi skapar på internet eller ska vi försöka pallra oss ut där i verkligheten och få ut något av vår tid?

Min facebook kommer inte att försvinna i skrivande stund, för sist jag tog bort något här så dök det bara upp igen, men för den besvikna fjortonåringens skull ska jag göra mitt bästa för att åtminstone vara lite arg på mig själv. Och kanske stänga av datorn nu. (Hört att jag har en jävligt fin stad som väntar på mig därute)

C'est ca

Jag vet, jag skulle ju sluta skriva. Sluta göra halvhjärtade försök att blotta mig (ingen förstod ju mina kryptiska texter anyway). Jag antar att jag på något sätt tillslut saknade det, so here I am, back on track!

Det är konstigt hur snabbt jag vant mig vid mitt "nya liv". Två månader har gått och det känns som om ungefär en miljon saker har hänt. Jag tror dessutom att alla timmar jag spenderat filosoferandes på balkongen har gett resultat och att saker och ting äntligen fallit på plats i min förvirrade 19-åriga hjärna. Jag och jag trivs rätt bra ihop för tillfället, och jag har hört att det är en bra grej. (Det här börjar redan bli corny, härligt)

Ni vet när man är mitt uppe i något och tänker: "det här måste jag komma ihåg". Det hände mig igår, när Lisa och Josefine tog med mig till en fest vid Château Rouge (the hood). Det blev en lång natt med extremt goda white russians, mycket rök och slutligen en nap-attack innan första metron tog oss hem igen. Är mycket nöjd med min första hemmafest i Paris, och jag lyckades till och med slänga ur mig en mening eller två på franska som faktiskt blev förstådda, yeeho. Idag skulle jag pluggat, pluggat, pluggat för ett prov och en uppsatsinlämning imorgon, men hittils (01.14) ser det mörkt ut. Jag satsar på morgonhetsplugg (för jag är ju sååå en morgonmänniska!)