Funderingar

Idag har varit bra. Efter en lång och mysig lunch på Les Philosophes höll solen oss sällskap en stund, så vi bestämde oss att gå från Louvren till Champs Elysées för att beundra allt det som vi glömmer att vi har. Jag kände plötsligt det där suget igen, som varit borta ett tag, att jag verkligen har tur som bor i en så vacker stad. Jag kände att jag kunde sitta där i parken för alltid och bara titta på folk och lyssna på fåniga små franska konversationer. Till och med Eiffeltornet såg nytt ut för mig och jag kom på mig själv med att tycka det var attans tjusigt (så då kan jag ju inte vara en fullfjädrad parisiska än i allafall). Framförallt kände jag att jag kommer överleva det här och att det tillochmed kanske var lika bra att sluta när vi var på topp. Om inte annat, när jag ändå håller på att se allt från den ljusa sidan, så är det nästan lite skönt när det smärtar lite i hjärtat. Då vet man ju i allafall att man har ett.

Perkele

(Varning för ointressant allmänt gnällande inlägg)

Jag tvivlar inte längre på att någon däruppe vill jävlas med mig. I torsdags åkte jag hem till vad alla sa ett soligt Sverige. Skönt att lämna Paris som var grått och regnigt på alla sätt, men när jag anländer i Sverige så har temperaturen plötsligt sjunkit radikalt och det blåser kastvindar (iallafall i min trädgård). Resten av helgen är grå men åtminstone regnfri, vilket håller mig jöjd tills jag pratar med Yasna i Paris där de all of a sudden har 24 grader och sol. Why me?

Måndagmorgon förbereder jag mig för att komma hem till old Paris igen och känner mig hel och återhämtad. Uppstigning 04.30 för att ta flyget från Kastrup 07.30 (ändå bra att vara i tid och sådär). Väl incheckad ser jag på informationen att mitt flyg är försenat två timmar. Ingen av de andra flygen är försenade, men fanimej Paris Charles de Gaulle. Swell. 4 timmars hängande med danskarna blir till 5, och 10.30 är vi äntligen iväg. 14.00 kommer jag upp vid min fina metrostation - och möts av ösregn och 12 grader. Tydligen ska det fortsätta att vara grått och regn hela veckan och av vad jag upplevde igårkväll så lär det fortsätta regna en jävla massa invärtes också.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger / Håkan vet allt

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

"I wish I knew how to quit you!"

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Lite miljöombyte, den nya håkan-skivan och framförallt de fina individer som finns runtom mig har fått mig upp på fötter igen, och nu känns det inte svajigt och jobbigt utan stabilt och bra. Min en-veckas-kris är äntligen över! Yey. Jag tror inte jag är en krisande människa innerst inne, fast alla har rätt att snubbla ibland. Det kan till och med vara bra.

Yasna är en otrolig människa tycker jag, lite som Pippi Långstrump för mig, fast med mer exotisk kulturell bakgrund. Man ska inte döma henne för hennes storlek, för trots att hon är och förblir petite så är hon grymt stark, på alla sätt. Hon klår mig lätt i armbrytning såväl som i kapplöpning i Tuilerierna, mycket på grund av hennes starka vilja. (Läs: envis jävel den där, haha) Vad mer är, och kanske ska jag säga framförallt, så är hon en stark vän. När jag vacklar är hon del av mitt safety-net, och det är inte alla som har tur nog att omringas av ett sådant.
Närmre Notre dame bor en annan stark vän som aldrig tappar glöden. Även om hon slitit en hel kväll på grodbaren så tvekar inte Lisa en sekund att ställa upp med baggagesupport dagen därpå för att försäkra sig om att jag inte knäcker ryggen och att jag inte sover ensam när jag känner mig ensam.
På andra sidan telefonlinjen är mitt backup inte sämre, så det team som befinner sig i det långa landet Sverige känns aldrig särskilt långt bort heller.


You are my knights in shining armour and I simply can't love you enough.

I lördagsnatt tog hon en taxi hem efter en kväll ute, precis som vi gör här vilken kväll som helst och inte sällan ensamma. 19 år ung och student på Sorbonne sedan september, som jag, och med hela livet framför sig. Någonstans på vägen hem till lägenheten där hennes rumskompis väntade bestämde sig någon för att brutalt sätta stopp för hennes liv och lämna kroppen i ett skogsområde utanför stan. Detta är den värld vi lever i, och det är inte annat än helt jävla ofattbart.

Jag tänker på dig och din familj, på hur orättvist livet är och på hur det lika gärna kunde varit jag själv eller någon av mina vänner. Förutom att känna mig arg och ledsen så är jag också glad för att jag lever och känner och älskar, även om just den biten för tillfället gör ont.

Take care

A fool to believe

Klockan är 04.45 och jag tror jag ger upp om sovandet, har trots allt försökt sedan 2 då jag blev väckt av ett jobbigt samtal och nu verkar mina ögon inte vilja stänga sig alls.

Inatt har jag en känsla i hela kroppen som jag aldrig förr haft. Det är ungefär som om någon tagit ett fast grepp om mitt hjärta och trycker så hårt att jag inte vet om jag snart kommer ha någon puls kvar, samtidigt som jag känner en hopplöshet som skrämmer mig. Jag har aldrig förr känt mig så lurad, så naiv, så dum. Jag antar att jag föll så långt ner att jag inte insåg hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det känns inte som om det spelar någon roll att jag är i världens vackraste stad längre, jag längtar bara efter att någon ska ta mig härifrån.



"A fool to believe,
but it all ends today
yes it all ends today"

Non, je ne regrette rien

Jag som trodde att jag skulle gå ensam till Ylva fick plötsligt sällskap av 4 välkända fransmän. Det visade sig efter några groggar att de hade otroliga talanger på dansgolvet, och vi körde våra bästa moves tills svetten lackade. Antoine var så varm att han var tvungen att ta en simtur i fontänen vid Republique, medan vi andra roade oss med att leta reda på kläderna han tappat lite här och var på vägen. Jag som hade dansat lite för intensivt blev sedan buren hem av Leo som väl hemma kokade mig nudlar och tomat med currykrydda. Det låter inte så gott men satt inte helt fel ändå.

Imorse kom ämnet "maia åker" upp igen. Jag önskar ibland att jag var mindre naiv, lite mer realistisk och inte så jävla känslig, men jag antar att det inte finns mycket att göra åt att jag är som jag är, eller att vi är i den situation vi är. Den suger onekligen, men någon gång måste jag ju sluta grina. Om inte annat så för att jag någonsin ska återfå min syn. Nu vet jag inte längre riktigt vad jag snackar om, och det är nog ett tecken på att jag borde sluta snacka.

Förbjudna ord from now on: partir, pleurer, arrêter, regretter

Efter x antal samtal med föräldrar, otippade vänner och vänner som är i samma båt känns det plötsligt bättre. Idag är en ny dag, jag är i min fina stad och ikväll ska vi fira Ylvas födelsedag och dansa dansa hela natten... I'm done being blue!



Och så en bild på älsklingslisa på min underbara balkong

Jag tror jag måste erkänna att jag hamnat i en svacka, och jag vet inte vad som krävs för att komma ur den riktigt. Jag känner egentligen inte riktigt för att träffa någon, men själv här hemma känner jag mig så jävla ensam med mina tankar. Jag är inte så sugen på att gå ut, dels har jag inte råd och dels känner jag att det inte är schysst att gå ut med en sinnesstämning som min. I grund och botten handlar svackan nog om problemet: Jag vet inte vad jag vill.

Stanna? Åka? Komma tillbaka? Plugga? Satsa? Avsluta? Våga?



So, I continue to continue
to pretend
my life will never end
and flowers never bend with the rainfall

Än en gång: oslagbar serie.

Je vais et je viens

Det är rätt sent, jag vet. Inatt har jag åtminstone en bra anledning att sitta uppe sent då jag låtit studera.nu ligga på hyllan till sista minuten och därför nu suttit en timme med deras slöa hemsida, bara för att vara säker på att hålla alla dörrar öppna för min alldeles lysande framtid (även om jag blev kallad pucko av min kära mamma innan idag).

Framtid. Det borde inte kännas så jobbigt, men det finns alldeles för många val, alldeles för många saker att göra och alldeles för många att ta hänsyn till. Jag vet inte vad jag vill som vanligt, jag tror inte att jag och Paris är färdiga med varandra, men jag inser också riskerna med att stanna. Jag antar att det får bli ett senare beslut.


(Här borde jag lämna ett kryptiskt och mystiskt meddelande, men jag har inga fler ord)

They tried to make me go to rehab

Våren har inte riktigt hajat att den borde infunnit sig vid det här laget, jag börjar bli lite trött på hagelstormar (framförallt är det inte helt smärtfritt).

Anyways, i fredags tog jag tåget till Lausanne för att se lite berg och framförallt mina kära släktingar. Min faster och farbror skämde bort mig med alla sorters bad (både bubbelbad på Av de chailly och utomhusbad med varmt vatten som rinner ur bergen) och mängder av god mat vilket gjorde att det hela kändes som en riktig hälsoresa (eventuellt rehab). Jag har även lärt mig lite schweizisk slang och insett att jag nu kan kommunicera med den franska delen av min släkt. Chouette.

Nu är jag tillbaks där jag hör hemma och ikväll blir det en drink med två av mina favorit-svensk-parisiskor (dvs Yasna och Lisa) och kanske även ett glas på balkongen (om hagelstormarna kan hålla sig borta en stund). Bisbis

Jag har fått höra på sistone av somliga nära individer att jag blivit mindre pryd och mjäkig under året, något som gjorde mig hemskt nöjd. Pryd är väldigt svårt att vara här om man inte har råd med en nyrenoverad fräsch lägenhet utan istället lever lite spartanskt och diskar i en balja ovanför toaletten, och faktiskt har jag upptäckt på senaste tiden att jag trivs otäckt bra med hela den bohemiska delen (även om jag nog aldrig kommer förstå mig på fransmännens förkärlek för heltäckningsmattor). Jag kommer förmodligen känna mig hemskt disorienterad när jag kommer hem till ett kliniskt städat hus där allt fungerar som det ska och man inte behöver bädda med tre lager lakan för att hela kroppen börjar klia om man nuddar madrassen... (Hehe, nu ser jag hur du skruvar på dig mamma)
Jag tänker särskilt på min icke-numera-existerande prydhet nu när jag sitter här i min sovsäck uppe i sängen (eftersom jag tvättat lakan och torktumlaren var sönder på tvätteriet...) med en kastrull till vänster om mig (har bunkrat upp med nudlar för hela veckan då budgeten ser lite kärv ut...) och med alla varma kläder jag äger på mig (min lägenhet är fortfarande lite utav en isbox). Jag har precis sett Lost in translation på franska men kände mig faktiskt inte alls så lost, det börjar lossna det här. Fick världens reslust även om jag på sätt och vis redan är utomlands och önskade att jag hade hälften av Scarletts utstrålning.

Nu är jag trött och somnar antagligen inom de fem närmsta minuterna. Bonne nuit à tous.

Tänk vad man kan roa sig:

There are perfect days.

Det eviga mysteriet med att vara kär är hur något som känns så bra och är så bra på alla vis ändå är så komplicerat och förr eller senare blir sådär dramatiskt? Varför räcker man aldrig till riktigt så som man skulle vilja och uppskattar den tiden man har tillsammans istället för att gnälla över den tid man inte har? Okej, det var dagens funderingar.

Det är grått i Paris idag. Efter en väldigt god falafellunch hos vår favoritlibanes följde jag Shoshi genom Luxembourgträdgården innan jag vände hemåt. Vi kom fram till att vårt liv här är väldigt märkligt och att vi är totalt värdelösa som inte gör de grejer vi borde göra trots att vi bara har 3 timmars skola om dagen, att relationer gör ont och att bantning måste vara det tråkigaste samtalsämnet någonsin. Väldigt djupt mina vänner.

Ikväll ska jag vara unavailable och gå och se Shout Out Louds gratis på La Flèche d'Or. Tror det kan bli himla bra och jag behöver något som distraherar mig en stund.

(Mais t'inquiètes, tu es dans mes pensées, toujours)