Sen finns det de där helt bekymmerslösa stunderna med de som får ner mig på jorden, eller ja, vänder mina tankar på rätt håll.

La rêve

Okej, nu ska jag sluta gnälla, dricka mitt kaffe och fortsätta drömma om Sorbonne.

I just don't know what to do with myself

För att bespara er från allt bullshit som slinker ur mig för tillfället så tog jag en veckas bloggsemester. Jag känner mig inte klokare än för en vecka sen, tvärtom, men nu är ni i vilket fall som helst varnade.

I'm a mess. Att vara tillbaks hemma var roligt i ungefär en vecka. Det var underbart väder, studentveckan bidrog med positiva vibbar och jag hade ännu inte sålt min själ till Malmborgs för resten av sommaren. Efter det kände jag hur jag sakta började glida ifrån allting och nu är jag inne i ett mönster av "vakna, kaffe, tv, cykla, jobba, äta, sova". Eftersom jobbet är något av det mest hjärndödande jag vet (trots att, visst, det hade kanske varit värre att inte ha något jobb alls) krävs det inte mer än att jag sätter på autopiloten och sen glider in i min värld av att återuppleva Paris i minnen, och att oroa mig för min planlösa framtid. Båda världar är jobbiga att vara i.
Malmö är inte min stad, inte mitt hem. Det har det aldrig varit och jag kommer för alltid vara en smalltowngirl med mina bästa vänner på linje 141. Att bo i Bunkeflo gör ju inte mig mindre isolerad, särskilt inte då jag inte ens har ett körkort än. För ett år sen var jag och Malmö som hand i handske och den här sommaren känns mer som en riktigt dålig uppföljare. Möjligtvis är detta mycket mitt eget fel och säkerligen förtjänar jag din kylighet.

Sen är det ju den där unge mannen som jag försöker hålla utanför mina framtidsplaner men som på något sätt konstant befinner sig i min ögonvrå. Nu har jag börjat se honom på jobbet, vilket lett till vilda överraskningsfantasier som aldrig kommer ske live. Att försöka radera ut honom känns omöjligt, och trots alla berättelser jag hört på senaste tid om "ung galen kärlek" (alla släktingar har försökt bidra med sin) känns det som att just den här kommer aldrig gå över. Facebook hjälper även till på sitt hörn, den djävulska idiotuppfinningen som jag nu absolut inte kan hålla mig borta ifrån. Jag vet inte ens vad jag vill från honom eller hur det här skulle lösa sig, för även om han skulle dyka upp och förklara sin kärlek och allt det där jag ser framför mig, så vet jag inte än om det är i Paris jag ska vara till hösten, eftersom jag är livrädd för att åka tillbaka och återuppleva "kraschen i slutet av april 08". Dessutom borde jag bara tänka på mig själv till hösten och kanske därför börja plugga någonting långt bort härifrån, även om jag inte vill ge upp drömmen om Sorbonne 09.

Till råga på allt är min familj lite i turbulens och alla har lite svårt att förstå vad som precis hänt. Och här går jag med mitt stora ego och tänker bara på mig själv.

I feel it all

Visst är det underbart att komma hem? Hem. Vad är hem egentligen numera, och kan man ha mer än ett? Underbart är att träffa familjen igen, att träffa de man bryr sig om, kanske också få en insikt om vilka de egentligen är och att få rota runt i sitt rum igen och minnas allt. En vecka har gått och underbara studentskivor, bussresor och framförallt soldagar har passerat. Vem trodde att det skulle vara varmare i Malmö än i Paris? Michelle kom som en fin Parisfläkt för några dagar sen och det kommer kännas konstigt när hon åker. Då är det bara jag och Yasna kvar med våra minnen.

Allt är egentligen så bra det kan vara, vill jag säga, kanske även bättre än förväntat, men på något sätt känner jag mig avtrubbad. Som om jag glömt något viktigt någonstans och förträngt det, och nu ekar det tomt inombords. Det är du, det är alltid du, och jag inser att jag måste lägga dig i en låda med mina finaste minnen och lämna dig där tills du slutat spöka i mitt huvud.