Kära dagbok,

På senare tid har jag kommit med många revolutionerande upptäckter. För det första att jag är glad igen, glad på ett befriande sätt som jag inte varit på länge. Glad för att jag äntligen kan tänka på rätt sätt och för att jag lever någorlunda där jag är just nu. Glad för att jag för första gången på länge kan jag komma på ungefär 1 miljon saker jag har att vara glad över, även om dessa saker varit värda att vara överlycklig över hela tiden.
Jag har upptäckt hur lätt det är att gräva ner sig, och att stanna där och tycka jävligt synd om sig själv, helt enkelt för att det är den lättaste vägen att gå. Nu kan jag till och med känna mig glad över allt som hänt det här året, good and bad, och känna att det ändå lett till något bra. De senaste månaderna har livet runnit mig förbi av all tid jag ägnat åt att längta mig bort, istället för att jag uppskattat det som funnits här, det jag byggt upp här. Jag har två nya underbara vänner som man ska vara glad om man har en av, fortfarande bästa vänner som står vid min sida trots all min klantighet och mitt enorma egoflow och dessutom en stor kärlek som ingen kan ta ifrån mig och en som börjar visa potential.. Perkele vad jag är lyckligt lottad.

Det var dagens blödigheter! Annars sitter jag hemma en fredagkväll med en flottig pizza och en hel säsong av Grey's Anatomy (nog därför det blev lite känslosvallningar). Min kropp lider av sviterna efter en brutal julsittning igår (Affjur vet hur en mellanfest ska styras) och jag har gjort cirkus noll på min hemtenta i ekonomisk familjerätt som ska lämnas in i nästa vecka. Imorgon lär det inte bli mycket gjort eftersom jag ska jobba (möbelförsäljning känns fortfarande inte riktigt som min grej, men men..) och sen har vi en del roliga seminarium att gå på i veckan.. Vad sägs om lite exekutionsrätt, associationsrätt och rättsligt genusperspektiv? Mmm.

Bäst just nu:
* Alla tentor avklarade, VG i rättsteori helloooo
* Snart hem till la familia och alla som saknas mig
* Åreresan i januari spikad - 20 affjurstudenter i Annas stuga kan ju aldrig bli fel!
* Faster igen i januari!!!!
* Bara några månader till vår?
* Frankrike sommar 2009 ser ljust ut...

Snart ska jag komma på något mer kreativt att komma med, det vill säga, om det händer så händer det. Ungefär som när någon blir hemsk kreativ och ritar ett könsorgan på din fina gula overall.





All my loving,
Maia

Highlights from Linkan

Tackfest 14/10 - aerobictema


Finsittning Gasquen 29/8


Tackfesten - mycket gott fulvin


Nolle-P - augusti


München Hoben på Nolle-P, guldtrion

I heart Malmoe

I helgen har jag återupptagit min relation med Malmö och vi är nykära. Vet inte vad det beror på men jag känner mig plötsligt så hemma här, vilket jag ju på sätt och vis också är. Igår invaderade släkten Bunkeflo och innan dess hade jag och mamma varit på en av våra beryktade shoppingrundor - utan att en enda gång vilja ha ihjäl varandra! Kanske en liten överdrift men det kändes hemskt vuxet av mig att jag inte hela tiden hade lust att irritera henne.

Har precis uttnyttjat skrivaren hemma och skogens träd till max (eftersom jag inte har någon skrivare i linkan) och nu ska jag försöka plugga en liten stund innan det är dags för lägenhetstömning, flyttlass till svedala, promenad med siri och söndagsmiddag med ida och alva. Ojojoj.

The number one procrastinator

Det finns helt enkelt en miljon grejer jag hellre gör än att läsa om intern och extern giltighet, rättskälleläran och Rawls teorier om osynlighetsslöjan. Efter att ha lämnat sängen imorse vid 8 för att förflytta mig till skrivbordet har jag åstadkommit en massa andra bra (och mindre bra) saker:

* Sett alla youtube-klipp som finns att hitta om Obama, sett vinnartalet igen och konstaterat att det känns jävligt bra. Det här måste ju räknas som en bra punkt?
* Skrattat en smula åt Sarah Palin (återigen på youtube)
* Städat i köket och svabbat golvet (säger en del om hur mycket jag vill plugga)
* Fått upp världens största julstjärna i fönstret (efter många om och men)
* Druckit ca 10 koppar kaffe (lite överdrivet kanske, koffeinhalten är i vilket fall hög)
* Youtube igen, denna gången obsessat över allt angående Heath Ledger (insåg återigen vad världen förlorat, not just a pretty face that one...)
* Kommit ytterligare några cm på min stickning (viktigt eftersom jag inte kommer att ha råd att köpa julklappar och är för gammal för att komma undan med teckningar till mina släktingar)

Känns som en bra dag det här, nu önskar jag bara att ett mirakel ska trycka in 200 sidors rättsteori i min trötta hjärna.

För ovanlighetens skull har ödet valt en bra dag att vara sjuk på, en såndär grå och regnig måndag när man egentligen bara vill sitta inne. Helgen var fin och jag blev ett år äldre, tjoho!

Sitter här och längtar mig bort till framtiden på något sätt, hade varit skönt att spola till ungefär maj, eller åtminstone tills den här satans rättsteoritentan är över... hursomhelst ska jag till Malmö på fredag och det ska bli helt obeskrivligt underbart!!!

Varför är november månad så grå jämt? Mamma påstår att den 8:e november 1988 var himlen klar och blå, men jag börjar misstänka att hon försöker idealisera min födelsedag mest för att jag inte ska må dåligt.
Sitter just nu i min oförskämt bekväma fåtölj och fascineras av att det är så grått i Linköping idag att jag inte ens kan se domkyrkan. Det är med andra ord en sån dag när det krävs mycket goda anledningar för att man ska ta sig ut överhuvudtaget. En sådan anledning är idag att en viss David behöver hjälp med flytten, en annan är att jag måste ta mig till syaffären för att köpa garn till syjuntan ikväll (ja, jag har officiellt blivit en pysslig pensionär på senaste). Har kommit på att jag alltid gillat att sy, pilla, sticka och virka så det ska bli min nya hobby. Finns inget bättre än skapandet, visst?

Först måste jag dock ta mig igenom den franska facktexten till vårt seminarium på fredag. Mon dieu, sauvez-moi!

New beginning

Hej. Det var ett tag sen sist. Tänkte att det kunde vara en bra idé att låta bli det här självblottandet ett tag, men tillslut så vinner ändå den där längtan efter att skriva av sig, det finns få saker som känns bättre.

Man kan säga att ett nytt liv dragit igång. Det visade sig att de gula overallerna var ganska fina och juridik känns helt okej. Jag vet inte om vi är hand i handske än dock, och det känns lite konstigt att lära känna en ny svensk småstad som känns så bekant men samtidigt så främmande, men jag antar att jag får ge det lite mer än 2 månader innan jag flyr.

Sitter här i min underbara lilla lägenhet på Ågatan och har en skönt lat söndagseftermiddag. Snart får jag nog hoppa in i duschen för det vankas söndagmiddag med syster Lisa och hennes fästman (har alltid gillat det ordet) och tillsammans ska vi trolla med vitkålshuvudet jag släpade hem från Maxi förra veckan. Livet är helt enkelt lite lugnare nuförtiden, trots galna sittningar och mycket fulvin emellanåt. När vi inte har tenta-p och myser med lagboken i skolan hela dagarna så utforskar vi vad linköpings studentliv har att erbjuda i övrigt och det har hittills inte varit till någons besvikelse.



Ibland blundar jag och föreställer mig att jag är på rue Beaubourg igen. Jag hör balkongdörren som skakar när bussarna kör förbi och det envisa tutandet från irriterade franska bilister. Sen ser jag dig där sittandes på balkongen bakom de röda gardinerna och mitt hjärta slår dubbelvolter när du reser dig med ett leende på läpparna och kommer in för hålla om mig där jag sitter på sängen. Då vet jag alltid att det är dags att öppna ögonen och återkomma till verkligheten, fastän det är svårt att släppa drömmar när de är som bäst.

Det är som att jag vaknat ur en lång dvala, som om jag ställt mig utanför min värld en stund och tittat på, och nu har jag klivit in igen och det är full aktivitet (oj vilken bra inledning, ojoj). Hursomhelst är det mycket action nu och det är precis vad jag behövt (dessutom börjar jag se ljuset i tunneln då jag bara har 3 dagar kvar i ica-skjortan...)
Imorse fixades lägenhetsproblemet! Efter att jag skickat ut brev och telefonterroriserat samtliga hyresrättföreningar i Linköping så dök denna etta upp som från ingenstans, 37 kvadrat på Ågatan rakt över Nationernas hus (mycket party party) med KÖK, tvättmaskin och mikrovågsugn! Maia på Ågatan. Det känns fint (även om jag alltså inte sett lägenheten).

Börjar så smått känna mig nervös inför nollning och grejer. Affärsjuristernas overaller är tydligen gula, jag menar, jag har aldrig passat i gult! Dessutom är jag rädd att jag inte klarar spriten då jag varit lugn som en filbunke i sommar, och tänk så har Frankrike och dess mängder vin och andra farligheter redan skadat mina hjärnceller så pass att jag helt enkelt blivit för dum för att plugga? Återstår att se.

Vackert land vi bor i

Äntligen händer det något, vilket också innebär att jag äntligen gjort upp med mina spöken (franska och svenska) och bestämt mig. Den 10 augusti börjar en ny era, som inleds med en roadtrip upp till linköping med allt mitt pick och pack + en underbar kusin och dennes pojkvän. Sen följer tre veckor av Nolle-P, som tydligen innebär färgglada overaller, galna lekar och oerhörda mängder alkohol. En liten nagel i ögat är att jag inte har någonstans att bo än, men det hoppas jag kommer att lösa sig av sig själv.. Eller så. Just nu är jag så upprymd över att för första gången denna sommaren känna att jag är på väg någonstans på egna ben och att Frankrike dessutom finns kvar därnere och väntar på mig. Je reviens vite et plus sage ma chérie!

Det är bara synd att när man äntligen börjat njuta av sommaren är den redan över. Tur att vi trots allt hann med några sweet summer's nights.

»Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.«


Hur länge för man sakna någon? Hur länge får det göra ont? Hur gör man för att det ska sluta?

I guess this means I don't live here anymore

Sen finns det de där helt bekymmerslösa stunderna med de som får ner mig på jorden, eller ja, vänder mina tankar på rätt håll.

La rêve

Okej, nu ska jag sluta gnälla, dricka mitt kaffe och fortsätta drömma om Sorbonne.

I just don't know what to do with myself

För att bespara er från allt bullshit som slinker ur mig för tillfället så tog jag en veckas bloggsemester. Jag känner mig inte klokare än för en vecka sen, tvärtom, men nu är ni i vilket fall som helst varnade.

I'm a mess. Att vara tillbaks hemma var roligt i ungefär en vecka. Det var underbart väder, studentveckan bidrog med positiva vibbar och jag hade ännu inte sålt min själ till Malmborgs för resten av sommaren. Efter det kände jag hur jag sakta började glida ifrån allting och nu är jag inne i ett mönster av "vakna, kaffe, tv, cykla, jobba, äta, sova". Eftersom jobbet är något av det mest hjärndödande jag vet (trots att, visst, det hade kanske varit värre att inte ha något jobb alls) krävs det inte mer än att jag sätter på autopiloten och sen glider in i min värld av att återuppleva Paris i minnen, och att oroa mig för min planlösa framtid. Båda världar är jobbiga att vara i.
Malmö är inte min stad, inte mitt hem. Det har det aldrig varit och jag kommer för alltid vara en smalltowngirl med mina bästa vänner på linje 141. Att bo i Bunkeflo gör ju inte mig mindre isolerad, särskilt inte då jag inte ens har ett körkort än. För ett år sen var jag och Malmö som hand i handske och den här sommaren känns mer som en riktigt dålig uppföljare. Möjligtvis är detta mycket mitt eget fel och säkerligen förtjänar jag din kylighet.

Sen är det ju den där unge mannen som jag försöker hålla utanför mina framtidsplaner men som på något sätt konstant befinner sig i min ögonvrå. Nu har jag börjat se honom på jobbet, vilket lett till vilda överraskningsfantasier som aldrig kommer ske live. Att försöka radera ut honom känns omöjligt, och trots alla berättelser jag hört på senaste tid om "ung galen kärlek" (alla släktingar har försökt bidra med sin) känns det som att just den här kommer aldrig gå över. Facebook hjälper även till på sitt hörn, den djävulska idiotuppfinningen som jag nu absolut inte kan hålla mig borta ifrån. Jag vet inte ens vad jag vill från honom eller hur det här skulle lösa sig, för även om han skulle dyka upp och förklara sin kärlek och allt det där jag ser framför mig, så vet jag inte än om det är i Paris jag ska vara till hösten, eftersom jag är livrädd för att åka tillbaka och återuppleva "kraschen i slutet av april 08". Dessutom borde jag bara tänka på mig själv till hösten och kanske därför börja plugga någonting långt bort härifrån, även om jag inte vill ge upp drömmen om Sorbonne 09.

Till råga på allt är min familj lite i turbulens och alla har lite svårt att förstå vad som precis hänt. Och här går jag med mitt stora ego och tänker bara på mig själv.

I feel it all

Visst är det underbart att komma hem? Hem. Vad är hem egentligen numera, och kan man ha mer än ett? Underbart är att träffa familjen igen, att träffa de man bryr sig om, kanske också få en insikt om vilka de egentligen är och att få rota runt i sitt rum igen och minnas allt. En vecka har gått och underbara studentskivor, bussresor och framförallt soldagar har passerat. Vem trodde att det skulle vara varmare i Malmö än i Paris? Michelle kom som en fin Parisfläkt för några dagar sen och det kommer kännas konstigt när hon åker. Då är det bara jag och Yasna kvar med våra minnen.

Allt är egentligen så bra det kan vara, vill jag säga, kanske även bättre än förväntat, men på något sätt känner jag mig avtrubbad. Som om jag glömt något viktigt någonstans och förträngt det, och nu ekar det tomt inombords. Det är du, det är alltid du, och jag inser att jag måste lägga dig i en låda med mina finaste minnen och lämna dig där tills du slutat spöka i mitt huvud.

02.00. Je pense que à toi.

Emportée par la foule

Lisa Rylander, je t'aime!

Tu vas et tu viens

Inom en väldigt snar framtid ska jag ta mig till Lisa och vidare ut mot Pariskvällen och en natt i 60-talets tecken. Förväntar mig att se många Jane Birkin-lookalikes. Vad jag är lite rädd för att säga hejdå, det är fröken Rylanders sista utekväll i Paris innan hon lämnar oss för Götet, au revoir är inte min grej. Gudarna ska veta att det kommer bli tomt sista helgen här utan henne.

Om det är något jag lärt mig sen jag flyttade hit är iallafall att kvällen sällan slutar som man tror, och oftast slutar den väldigt sent. Några stora missförstånd har retts ut, löften har tagits (jag lovar mamma) och trycket har lättat något. Tänkte bara säga det.
Imorgon ska jag till Père Lachaise, där jag pinsamt nog inte varit än, för att hälsa på Edith Piaf och tända ett litet ljus. Det är bra att ha en plan tror jag.



(Är min berg-och-dalbana normal? Eller, jag vill nog inte veta svaret)

En mycket konstig dag når sitt slut. Försökte plugga imorse efter några få timmars orolig sömn och gick sedan med tunga ben mot skolan för att göra mitt slutprov: muntligt. Efter att ha väntat i nästan tre timmar i korridoren var det min tur, och jag fick prata om Simone de Beauvoirs "La force des choses". Jag vet inte var jag krafter ifrån men det var mina sista, och efter min lilla analys av hur det är att åldras och varför det skrämmer mig fick jag en klapp på handen av kära madame Henaut som sa: "Maia, c'est simplement formidable". Då grät jag igen: för farfar, för att livet är så pass konstigt som det är, för att jag inte är hos min familj just nu och för alla de sätt jag gjort mig själv illa den senaste tiden och fortfarande gör.

25/5 2008

Det som tröstar nu är alla fina minnen vi har ihop. När ni passade mig på Auravägen och jag satt bredvid dig i ateljen och när du visade mig alla strandfynd och andra spännande saker som du samlat på dig under åren. När du körde mig i den gamla alfan och alltid fällde ner solskyddet för att visa mig lappen jag skrivit som liten och som du sparat där sedan dess. När jag var ännu mindre och vi åt jordgubbar med grädde och farinsocker i trädgården och sedan cyklade ner till ribban för att bada. Hur du sist vi sågs visade mig bilderna av mig som du hade i köket och sa att även om jag bodde långt borta så pratade du med mig varje dag. Hur du sade: "Ta hand om dig lilla Maia" och jag svarade "Det gör jag alltid". Om jag vetat att det var det sista jag skulle säga till dig hade jag kanske försökt vara lite mindre kaxig, för det är nog det som jag känner mig minst just nu.

Vi kommer att sakna dig.

Mon dieu

Söndagmorgon. Min näst sista för den här Parisperioden. Låg vaken länge imorse, i väntan på att murveln bredvid skulle vakna till liv, och tänkte igenom allt. Det har varit lite som en film, det hela. Mycket drama, konstiga sammanträffanden, triangeldraman och passion. Haha. Nu har jag en vecka på mig att knyta ihop handlingen, även om det ser lite kört ut för de älskande tu. I still want my moviescript ending!

Nu ska jag klä mig (bra grej) och ge mig ut och njuta av söndagen i Paris. Brunch, promenad, ännu lite mer promenad och kanske en utställning nånstans. En dejt med Paris har jag alltså, det kan ju aldrig gå fel. Jag tror att jag snart kommer att drabbas av en smärre separationsångest.



Hier soir chez Antoine:

Igår hade jag en dag som jag kommer leva på länge, en sån man kommer ta fram ur minnet när andra dagar känns tyngre.

I can see clearly now the rain is gone
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It's gonna be a bright, bright sunshiny day
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Oh yes, I can make it now the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is the rainbow I've been praying for
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Look all around, there's nothing but blue skies
Look straight ahead, there's nothing but blue skies

Extremt högt och otroligt nära

Idag känner jag grymt många positiva vibbar, har mina aningar vad det kan bero på och inga av dem byggs på hopp eller något sådant svekfullt. Det måste ju betyda att jag gör framsteg.

Tänkte börja mitt projekt "fånga dagen" idag, eftersom helgen mest gick ut på att bekämpa en envis förkylning. Ångest att en av mina sista helger gick till spillo, men "don't look back in anger" är mitt nya motto. I alla fall blir det nog Palais de Tokyo idag, och kanske en promenix i Luxembourg, som jag kommer sakna mer än ord kan säga. Känns lagom kulturellt och bra. Först ut är dock 2 timmars grammatiklektion, men det ser jag läskigt nog fram emot. (Examen på lördag känns dock inte lika lockande...)

Vad mer? Jo, herr Safran Foer håller än en gång mitt humör uppe också, det tål att sägas.




Bonne journée à tous!

"Later that night, I got to thinking about..."

...all the good things in life.

Eller?

Jag är inne i en väldigt märklig period. Om två veckor ska jag packa ihop mitt Parisliv, möjligtvis för gott, och lämna min lilla lya och stad som varit mitt trogna hem i nästan ett år. Det känns läskigt, sorgligt men också väldigt skönt. Särskilt efter allt som hänt har jag börjat förstå att mitt lilla äventyr här är över, jag älskar Paris men älskade det jag hade här mer, och nu är det dags att släppa det. Eftersom jag nu råkat ut för min tredje förkylning på ca två månader har jag legat i min säng mest hela dagen och beskådat utsikten från min underbara balkong. Var femte minut har himlen ändrat färg och öppnat sig för skyfall, och sen har solen kommit ut igen för att torka ikea-stolarna innan det varit dags för nästa utbrott. Vädret reflekterar mitt eget humör skrämmande bra, med andra ord. Jag vet inte riktigt vad jag är ledsen för längre, om det verkligen är på grund av dig, på grund av att jag tappat tron på det-där-jag-alltid-trott-på eller för att jag börjar bli medveten om att det är dags för mig att åka, och att detta året aldrig kommer att komma tillbaks. Detta är mina två sista veckor innan friheten är över och jag måste börja tänka över vad jag verkligen vill göra härnäst. Min fånigaste tanke är att jag är rädd för att komma hem, för det kommer inte bli med flaggan i topp. Jag kommer stå där inför alla och känna att jag jävlar i det inte fick MVG i Fransk kärlek A, 150 poäng. Och för mig har aldrig tanken "även om man får G har man ju lärt sig något av kursen" varit särskilt lindrande.

Nu tror jag att jag ska gå och dra täcket över min igensnorade nuna och vänta på en bättre morgondag.

Nu vänder det

Idag när jag ringde för att tjuta lite över allt och inget till mamma (som btw fått stå ut med lite för många såna samtal senaste veckorna) så stannade hon mig mitt i en mening med orden: "Maia, du har fått 10000 kronor av en stipendiefond, sluta grina". Jag blev jävligt stum där. Jag tror jag ska välja att se det som ett tecken på att vindarna vänder och att jag kan sluta kritisera mig själv för en stund. Jag minns inte ens vad jag skrev då för ett år sedan, tror något i stil med att "mitt år i Paris ska lägga grunden för min framtid som kick-ass diplomat", en vision jag hade innan jag softade till och lät det syndiga Parislivet sluka mig helt. Blev plötsligt grymt sugen på att börja plugga och återuppbygga mina hjärnceller, jag kanske tillochmed är skyldig mig själv det. Jag vägrar bli en såndär svag brud som sitter och lipar över en kille som inte vet vad han vill (och inte sitt eget bästa) när jag istället kunde ägna min tid åt att bli en hardcore independant woman som vet vad hon vill och inte tänker låta något komma i hennes väg. Jävlarimej vad jag mjuknat till, nu får det vara slut. Projekt "Save Maia's pride and independance" börjar imorgonbitti. May the force be with me.

(Men mamma, min Ameliebild kommer hänga med ett tag till, jag menar, jag kommer aldrig sluta tro på det där som är så viktigt)

The end of an era

(Okej, jag hoppas för allas bästa att det var första och sista gången som jag skriver en fransk kärleksförklaring på fyllan)

Efter två veckor av strålande sol och 30 grader har nu regnet kommit tillbaks. Min och Lisas kväll på Chez Georges slutade alltså med att vi sprang hem i regnet, och de sista 500 metrarna var jag alldeles blind av allt vatten som rann ner i ögonen och fick mascaran att svida i ögonhålorna. På något sätt kändes det ändå uppfriskande.

Jag har ynka 3 veckor kvar i Paris, men eftersom min examen är nästa helg och slutprovet i grammatik är imorgon så måste jag ändå uggla i min lägenhet idag med kaffe och proviant redo. Det känns sådär kul. Jag börjar känna mig redo att återvända till Svearike nu, till lilla Malmö och alla intriger, om inte annat för att känna efter hur mycket jag kommer sakna livet här. La vie à Paris est vachement belle, quand même.

Une lettre d'amour

Au lieu d'étudier ce soir, je suis sortie avec Lisa. Peut-être je suis bête, mais je m'en fous. Je sais que je ne peux pas t'écrire, et que tu ne vas jamais trouver cette texte de folle, mais c'est pour moi. Je ne pleure pas toujours et surtout après hier, je me sens beaucoup mieux. Je sais que tu vas rester comme un beau souvenir pour toujours. Ils m'ont tous dit que c'était fou de tomber amoureuse de toi, et je le savais, mais quand même, je suis là. En fait, maintenant je me rende compte que ca pouvait jamais aller, et que t'avais raison, mais je ne vais jamais regretter de t'avoir rencontrer. Je me rappelles la soirée le 8 janvier Chez George, où je suis allée ce soir aussi. Je me souviens les mots que tu m'as murmuré et la première bise, biensûr. Chaque fois que je fermes mes yeux je peux te voir: sur ton scooter à Thomery, où tu est venu pour me chercher à la gare, à l'autre côté de la rue où tu m'as fait "la capitaine" et sur mon lit avec la guitare en chantant "La java bleue". Je sais que dans un an je vais me dire que j'étais aveugle et que c'était qu'un amour de fou, mais je ne vais jamais t'oublier, et surtout pas les choses que tu m'as appris. Je ne suis plus triste, que heureuse d'avoir les plus beaux souvenirs de toi. Merci.

I like girls

Av hela mitt hjärta försöker jag tänka positivt, men det är inte så lätt alltid.

Saknar den lille parveln.

Funderingar

Idag har varit bra. Efter en lång och mysig lunch på Les Philosophes höll solen oss sällskap en stund, så vi bestämde oss att gå från Louvren till Champs Elysées för att beundra allt det som vi glömmer att vi har. Jag kände plötsligt det där suget igen, som varit borta ett tag, att jag verkligen har tur som bor i en så vacker stad. Jag kände att jag kunde sitta där i parken för alltid och bara titta på folk och lyssna på fåniga små franska konversationer. Till och med Eiffeltornet såg nytt ut för mig och jag kom på mig själv med att tycka det var attans tjusigt (så då kan jag ju inte vara en fullfjädrad parisiska än i allafall). Framförallt kände jag att jag kommer överleva det här och att det tillochmed kanske var lika bra att sluta när vi var på topp. Om inte annat, när jag ändå håller på att se allt från den ljusa sidan, så är det nästan lite skönt när det smärtar lite i hjärtat. Då vet man ju i allafall att man har ett.

Perkele

(Varning för ointressant allmänt gnällande inlägg)

Jag tvivlar inte längre på att någon däruppe vill jävlas med mig. I torsdags åkte jag hem till vad alla sa ett soligt Sverige. Skönt att lämna Paris som var grått och regnigt på alla sätt, men när jag anländer i Sverige så har temperaturen plötsligt sjunkit radikalt och det blåser kastvindar (iallafall i min trädgård). Resten av helgen är grå men åtminstone regnfri, vilket håller mig jöjd tills jag pratar med Yasna i Paris där de all of a sudden har 24 grader och sol. Why me?

Måndagmorgon förbereder jag mig för att komma hem till old Paris igen och känner mig hel och återhämtad. Uppstigning 04.30 för att ta flyget från Kastrup 07.30 (ändå bra att vara i tid och sådär). Väl incheckad ser jag på informationen att mitt flyg är försenat två timmar. Ingen av de andra flygen är försenade, men fanimej Paris Charles de Gaulle. Swell. 4 timmars hängande med danskarna blir till 5, och 10.30 är vi äntligen iväg. 14.00 kommer jag upp vid min fina metrostation - och möts av ösregn och 12 grader. Tydligen ska det fortsätta att vara grått och regn hela veckan och av vad jag upplevde igårkväll så lär det fortsätta regna en jävla massa invärtes också.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger / Håkan vet allt

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

"I wish I knew how to quit you!"

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Lite miljöombyte, den nya håkan-skivan och framförallt de fina individer som finns runtom mig har fått mig upp på fötter igen, och nu känns det inte svajigt och jobbigt utan stabilt och bra. Min en-veckas-kris är äntligen över! Yey. Jag tror inte jag är en krisande människa innerst inne, fast alla har rätt att snubbla ibland. Det kan till och med vara bra.

Yasna är en otrolig människa tycker jag, lite som Pippi Långstrump för mig, fast med mer exotisk kulturell bakgrund. Man ska inte döma henne för hennes storlek, för trots att hon är och förblir petite så är hon grymt stark, på alla sätt. Hon klår mig lätt i armbrytning såväl som i kapplöpning i Tuilerierna, mycket på grund av hennes starka vilja. (Läs: envis jävel den där, haha) Vad mer är, och kanske ska jag säga framförallt, så är hon en stark vän. När jag vacklar är hon del av mitt safety-net, och det är inte alla som har tur nog att omringas av ett sådant.
Närmre Notre dame bor en annan stark vän som aldrig tappar glöden. Även om hon slitit en hel kväll på grodbaren så tvekar inte Lisa en sekund att ställa upp med baggagesupport dagen därpå för att försäkra sig om att jag inte knäcker ryggen och att jag inte sover ensam när jag känner mig ensam.
På andra sidan telefonlinjen är mitt backup inte sämre, så det team som befinner sig i det långa landet Sverige känns aldrig särskilt långt bort heller.


You are my knights in shining armour and I simply can't love you enough.

I lördagsnatt tog hon en taxi hem efter en kväll ute, precis som vi gör här vilken kväll som helst och inte sällan ensamma. 19 år ung och student på Sorbonne sedan september, som jag, och med hela livet framför sig. Någonstans på vägen hem till lägenheten där hennes rumskompis väntade bestämde sig någon för att brutalt sätta stopp för hennes liv och lämna kroppen i ett skogsområde utanför stan. Detta är den värld vi lever i, och det är inte annat än helt jävla ofattbart.

Jag tänker på dig och din familj, på hur orättvist livet är och på hur det lika gärna kunde varit jag själv eller någon av mina vänner. Förutom att känna mig arg och ledsen så är jag också glad för att jag lever och känner och älskar, även om just den biten för tillfället gör ont.

Take care

A fool to believe

Klockan är 04.45 och jag tror jag ger upp om sovandet, har trots allt försökt sedan 2 då jag blev väckt av ett jobbigt samtal och nu verkar mina ögon inte vilja stänga sig alls.

Inatt har jag en känsla i hela kroppen som jag aldrig förr haft. Det är ungefär som om någon tagit ett fast grepp om mitt hjärta och trycker så hårt att jag inte vet om jag snart kommer ha någon puls kvar, samtidigt som jag känner en hopplöshet som skrämmer mig. Jag har aldrig förr känt mig så lurad, så naiv, så dum. Jag antar att jag föll så långt ner att jag inte insåg hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det känns inte som om det spelar någon roll att jag är i världens vackraste stad längre, jag längtar bara efter att någon ska ta mig härifrån.



"A fool to believe,
but it all ends today
yes it all ends today"

Non, je ne regrette rien

Jag som trodde att jag skulle gå ensam till Ylva fick plötsligt sällskap av 4 välkända fransmän. Det visade sig efter några groggar att de hade otroliga talanger på dansgolvet, och vi körde våra bästa moves tills svetten lackade. Antoine var så varm att han var tvungen att ta en simtur i fontänen vid Republique, medan vi andra roade oss med att leta reda på kläderna han tappat lite här och var på vägen. Jag som hade dansat lite för intensivt blev sedan buren hem av Leo som väl hemma kokade mig nudlar och tomat med currykrydda. Det låter inte så gott men satt inte helt fel ändå.

Imorse kom ämnet "maia åker" upp igen. Jag önskar ibland att jag var mindre naiv, lite mer realistisk och inte så jävla känslig, men jag antar att det inte finns mycket att göra åt att jag är som jag är, eller att vi är i den situation vi är. Den suger onekligen, men någon gång måste jag ju sluta grina. Om inte annat så för att jag någonsin ska återfå min syn. Nu vet jag inte längre riktigt vad jag snackar om, och det är nog ett tecken på att jag borde sluta snacka.

Förbjudna ord from now on: partir, pleurer, arrêter, regretter

Efter x antal samtal med föräldrar, otippade vänner och vänner som är i samma båt känns det plötsligt bättre. Idag är en ny dag, jag är i min fina stad och ikväll ska vi fira Ylvas födelsedag och dansa dansa hela natten... I'm done being blue!



Och så en bild på älsklingslisa på min underbara balkong

Jag tror jag måste erkänna att jag hamnat i en svacka, och jag vet inte vad som krävs för att komma ur den riktigt. Jag känner egentligen inte riktigt för att träffa någon, men själv här hemma känner jag mig så jävla ensam med mina tankar. Jag är inte så sugen på att gå ut, dels har jag inte råd och dels känner jag att det inte är schysst att gå ut med en sinnesstämning som min. I grund och botten handlar svackan nog om problemet: Jag vet inte vad jag vill.

Stanna? Åka? Komma tillbaka? Plugga? Satsa? Avsluta? Våga?



So, I continue to continue
to pretend
my life will never end
and flowers never bend with the rainfall

Än en gång: oslagbar serie.

Je vais et je viens

Det är rätt sent, jag vet. Inatt har jag åtminstone en bra anledning att sitta uppe sent då jag låtit studera.nu ligga på hyllan till sista minuten och därför nu suttit en timme med deras slöa hemsida, bara för att vara säker på att hålla alla dörrar öppna för min alldeles lysande framtid (även om jag blev kallad pucko av min kära mamma innan idag).

Framtid. Det borde inte kännas så jobbigt, men det finns alldeles för många val, alldeles för många saker att göra och alldeles för många att ta hänsyn till. Jag vet inte vad jag vill som vanligt, jag tror inte att jag och Paris är färdiga med varandra, men jag inser också riskerna med att stanna. Jag antar att det får bli ett senare beslut.


(Här borde jag lämna ett kryptiskt och mystiskt meddelande, men jag har inga fler ord)

They tried to make me go to rehab

Våren har inte riktigt hajat att den borde infunnit sig vid det här laget, jag börjar bli lite trött på hagelstormar (framförallt är det inte helt smärtfritt).

Anyways, i fredags tog jag tåget till Lausanne för att se lite berg och framförallt mina kära släktingar. Min faster och farbror skämde bort mig med alla sorters bad (både bubbelbad på Av de chailly och utomhusbad med varmt vatten som rinner ur bergen) och mängder av god mat vilket gjorde att det hela kändes som en riktig hälsoresa (eventuellt rehab). Jag har även lärt mig lite schweizisk slang och insett att jag nu kan kommunicera med den franska delen av min släkt. Chouette.

Nu är jag tillbaks där jag hör hemma och ikväll blir det en drink med två av mina favorit-svensk-parisiskor (dvs Yasna och Lisa) och kanske även ett glas på balkongen (om hagelstormarna kan hålla sig borta en stund). Bisbis

Jag har fått höra på sistone av somliga nära individer att jag blivit mindre pryd och mjäkig under året, något som gjorde mig hemskt nöjd. Pryd är väldigt svårt att vara här om man inte har råd med en nyrenoverad fräsch lägenhet utan istället lever lite spartanskt och diskar i en balja ovanför toaletten, och faktiskt har jag upptäckt på senaste tiden att jag trivs otäckt bra med hela den bohemiska delen (även om jag nog aldrig kommer förstå mig på fransmännens förkärlek för heltäckningsmattor). Jag kommer förmodligen känna mig hemskt disorienterad när jag kommer hem till ett kliniskt städat hus där allt fungerar som det ska och man inte behöver bädda med tre lager lakan för att hela kroppen börjar klia om man nuddar madrassen... (Hehe, nu ser jag hur du skruvar på dig mamma)
Jag tänker särskilt på min icke-numera-existerande prydhet nu när jag sitter här i min sovsäck uppe i sängen (eftersom jag tvättat lakan och torktumlaren var sönder på tvätteriet...) med en kastrull till vänster om mig (har bunkrat upp med nudlar för hela veckan då budgeten ser lite kärv ut...) och med alla varma kläder jag äger på mig (min lägenhet är fortfarande lite utav en isbox). Jag har precis sett Lost in translation på franska men kände mig faktiskt inte alls så lost, det börjar lossna det här. Fick världens reslust även om jag på sätt och vis redan är utomlands och önskade att jag hade hälften av Scarletts utstrålning.

Nu är jag trött och somnar antagligen inom de fem närmsta minuterna. Bonne nuit à tous.

Tänk vad man kan roa sig: