Honey, I'm home!

Att resa är alltid lite svettigt. Idag fick jag dessutom lite extra vuxenpoäng då jag flög ensam för första gången, och nej, jag hamnade inte vilse en enda gång på Charles de Gaulle och var incheckad sisådär tre timmar innan flight (dvs jag hade mycket tid att beundra julpyntet överallt och försöka förstå att det faktiskt snart är jul). Mest stolt över mig själv är jag dock för att jag lyckades ta mig till skolan idag och kickade provet på dubbla pronomen. Jag ska fantamej lära mig det här språket.

Bäst idag:
Se min lilla pappa stå och vänta på mig på Kastrup
Komma hem till ett fungerande hus med ett riktigt kök och till mitt alldeles alldeles superlyxiga badrum (varför såg jag aldrig det innan?)
Äta mammas väldigt goda Saltim bocca, m-m-m!
Få oväntat besök av YASNA, Ida och Linnéa (och dessutom få reda på att jag och Yazzie Yazz ska gå samma kurs i Paris i feb)

Sämst idag:
Min chef ringde mig imorse och bad mig jobba imorgon. Halv 9. Malmborgs. Pengar. Jag är pank. Jag drack för mycket SVENSKT BRYGGKAFFE och kan absolut inte somna. Hur ska jag överleva en återkomst i skjortan? Hur? Hur?

(Hursomhelst är jag hemma nu folks!)

I held your hand so proud, it was shaking from what I learned was doubt

Ibland behöver man lite inspiration, en kick för att känna att det finns någon mening med att fortsätta göra det man gör och att göra det bättre. Ungefär så motiverade jag och Jelena vårt beslut att hoppa över dagens fonetiktortyr för att istället ta oss till Christian Lacroix modeutställning vid Palais Royal. Lite pinsamt är det att erkänna att det faktiskt bara är den andra utställningen jag varit på under mina snart 3 månader här (jo, det stämmer att jag bor granne med Centre Pompidou) och att den förra varade i 45 minuter och endast gick ut på att få se mumien på Egyptenavdelningen i Louvren (visste ni att de även gjorde små mumier av sina katter? Scary. Oj vilken lång mening). I vilket fall som helst var det så värt det, och vi blev så inspirerade att vi tog en ed att inte handla mer mat på lunchpausen för att i framtiden ha råd att handla någonting på Avenue Montaigne (fan, nu måste jag gå upp en kvart tidigare för att göra mackor också).

Efter utställningen gick jag upp förbi operan till hysteriska Blvd Haussman och Galeries LaFayettes där jag hjälpte en viss förvirrad fransman att hitta rätt skjorta inför en jobbintervju. Jag hade nästan glömt hur extrema juldekorationerna är på LaFayette och Printemps och jag fick nästan gåshud av julhysterin.

Vad jag mer fick var en mindre chock när jag senare hittade Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" i skivhyllan på Colette. Herr Lekman följde mig sen hela vägen hem över halva Paris, och trots att jag har haft en såndär perfekt "Paris, je t'aime!" - dag med allt vad det innebär så kände jag plötsligt hur mycket jag längtar efter att få komma hem lite. Bara en liten stund, bara för att få sitta vid brasan lite, gå mina föräldrar på nerverna och rota i ett välfyllt kök ett tag (och dessutom inte känna det som om man varje dag skulle kunna vara ansvarig för att bränna ner sin lägenhet och sig själv i den...)

...och ja, jag saknar er!

Inatt brände jag nästan ner min lägenhet. Det är egentligen sånt man inte borde berätta för någon och än mindre skriva någonstans där alla kan se det, men just nu vill jag mest dela med mig av glädjen att slippa brinna inne. Efter en rejäl barrunda i Marais trallade jag hemåt och kände mig plötsligt sådär helt sjukt sugen på nattmat. Därför satte jag alltså på en kastrull vatten på min lilla kokplatta och satte mig smart nog på sängkanten för att vila ögonen lite innan pastan skulle i. När jag tittade upp igen låg jag ner, väldigt märkligt, och det doftade jävligt skumt. Liksom bränt. Jag petade på min mobil och såg att klockan var 6.30, och kikade sen upp mot rökmolnet ovanför kokplattan. Hoppsan. Kände att det kanske var dags att byta batterier i brandlarmet, och ja, köpa en ny kastrull.

Please don't slow me down if I'm going too fast

Ibland undrar jag hur jag hamnar i vissa mer eller mindre ångestframkallande situationer. Jag är alldeles för bra på att göra saker jag kanske tror är bra för mig själv men som jag egentligen inte vill, och inser alldeles för sent detta. Jag måste nog dessutom vara sämst i världshistorien på att säga NEJ, något som jag planerat lära mig detta året men som jag hittills inte direkt gjort framsteg med. Jag är verkligen trött på att vara så lätt att köra över, men ändå låter jag folk ständigt backa fram och tillbaka på mig, och på något sätt har detta lett till att jag nu har en pojkvän som vägrar prata med mig. Vad gör jag nu?

Till råga på allt är det jävligt jobbigt att ha någon spökandes i huvudet hela tiden. Snälla bara försvinn.


Oj vilket konstigt jag-inlägg. Blir nog alkolås i framtiden. Bonne nuit!

I just don't know what to do with myself

Ikväll måste jag lära mig en hel del om Les transpositions au passé och varför tout ibland blir tous. Samtidigt måste jag kämpa och övervinna en halsont som jag hoppas bara är lite skrafs och inte halsfluss (déjà vu där) och gärna skriva ett brev eller två på det gamla hederliga snigelsättet. Så vad väntar jag på? Varför hamnar jag alltid alltid vid denna lilla dator? Vad är det som gör facebook så lockande fortfarande när jag gång på gång konstaterat att denna lilla djävluska sida gör mig lat, seg och lite smått deprimerad. De tre veckorna utan internet (dvs innan min sluga dator bröt sig in på grannens nät) var egentligen de bästa, för vad är det för vits med att jag är här om jag ändå ständigt ska vara hemma också?

Jag har överhuvudtaget tänkt mycket på tid på sistone. När jag var liten slösade jag tid på gameboy-spel, kunde spela hela nätterna igenom (under täcket då eftersom mamma blev expert på ljuden och helst ville stoppa den hjärntvättande leksaken ner i morteln) och när jag blev lite äldre blev det tv-spel, lite tv då och då och tillslut lunarstorm, babyversionen av facebook alltså. Mycket tid till ingenting egentligen. Jag menar, jag minns inte första gången jag klarade sista bossen på Super Mario-spelet, och även om det var en lycklig stund just då så är det inget som förändrade mitt liv direkt. Lunarstorm var högstadiet = gick mest ut på att få rätt personer att skriva i sin gästbok och skriva coola svarta texter i sin lunarddagbok. Visa att man var någon helt enkelt. Ett steg längre från Super Mario och närmre verkligheten kanske, men jag hade blivit besviken på mig själv som 14åring om jag visste att jag vid 19 års ålder skulle vara kvar vid "lunar" fast kalla det något annat. Varför lägger vi så mycket av vår tid på saker som inte tar oss någonstans och inte ger oss något?

Egentligen är nog facebook djävulen, tror jag. Åtminstone ett stort fett läskigt öga som hjälper oss alla att snoka på varandra, kolla vem som hänger med vem, har komplicerade förhållanden med vem och vem som kan lyckas skaffa flest facebookkompisar (skit i om ert förhållande sträcker sig till ungefär att ni sa ett ord till varandra på kollo när ni gick i fyran och inte besvärat er att fördjupa er relation sedan dess). Vill vi verkligen att det ska bli så att vi lever mer i världen vi skapar på internet eller ska vi försöka pallra oss ut där i verkligheten och få ut något av vår tid?

Min facebook kommer inte att försvinna i skrivande stund, för sist jag tog bort något här så dök det bara upp igen, men för den besvikna fjortonåringens skull ska jag göra mitt bästa för att åtminstone vara lite arg på mig själv. Och kanske stänga av datorn nu. (Hört att jag har en jävligt fin stad som väntar på mig därute)

C'est ca

Jag vet, jag skulle ju sluta skriva. Sluta göra halvhjärtade försök att blotta mig (ingen förstod ju mina kryptiska texter anyway). Jag antar att jag på något sätt tillslut saknade det, so here I am, back on track!

Det är konstigt hur snabbt jag vant mig vid mitt "nya liv". Två månader har gått och det känns som om ungefär en miljon saker har hänt. Jag tror dessutom att alla timmar jag spenderat filosoferandes på balkongen har gett resultat och att saker och ting äntligen fallit på plats i min förvirrade 19-åriga hjärna. Jag och jag trivs rätt bra ihop för tillfället, och jag har hört att det är en bra grej. (Det här börjar redan bli corny, härligt)

Ni vet när man är mitt uppe i något och tänker: "det här måste jag komma ihåg". Det hände mig igår, när Lisa och Josefine tog med mig till en fest vid Château Rouge (the hood). Det blev en lång natt med extremt goda white russians, mycket rök och slutligen en nap-attack innan första metron tog oss hem igen. Är mycket nöjd med min första hemmafest i Paris, och jag lyckades till och med slänga ur mig en mening eller två på franska som faktiskt blev förstådda, yeeho. Idag skulle jag pluggat, pluggat, pluggat för ett prov och en uppsatsinlämning imorgon, men hittils (01.14) ser det mörkt ut. Jag satsar på morgonhetsplugg (för jag är ju sååå en morgonmänniska!)