Nu avbryter jag igen för onödig info!

Igår fick jag höra för ungefär 10:e gången att jag liknar Kirsten Dunst. Ibland känns det som en komplimang, andra gånger vet jag inte riktigt. Före eller efter rehab liksom?

Le quotidien ca tue

Jag är extremt uttråkad. Extremt. Nuförtiden är jag liksom rädd för att inte ha något att göra, så jag kör affärsjuristprogrammet, extrajobb på Nordik, extrakurs i franska på kvällarna, fadderarbete, akademiska kören... You name it. Man skulle kunna säga att vardagen hunnit ikapp mig, det är inget rosa skimmer över mina vardagliga rutiner utan dagarna rullar på i ett jävla tempo och virrvarr av mer eller mindre roliga aktiviteter. Métro-boulot-dodo som parisarna skulle sagt (byt ut metro mot min skraltiga vita cykel som ungefär varannan vecka får för sig att ge upp halvvägs). Nu tappar jag tråden igen. Hursomhelst, sitter i Café C-sam på universitetet, det är så fyndigt att jag mår dåligt. Har precis avklarat ett grupparbete om diskriminering kring kvotering på ett lagom engagerat sätt och nu har jag ca 3 timmar att döda innan jag ska på den mest seriösa provsjungningen någonsin. På grund av vissa känslomässiga stormar idag tvivlar jag på mitt fokus, men jag har ju lite tid på mig att hitta det igen (e.g inga mer synd-om-mig inlägg). Härmed byts Johnossi ut mot Nouvelle Vague, det gör mig glad.

Jag återkommer med all säkerhet strax med mer onödig information.

The greatest thing you'll ever learn?

Plötsligt verkar alla ha lämnat Linkan för helgen. Den stabila trion har lösts upp för några dagar, Bergskan åkte till Lund imorse, Josse W är hemma i storstaden med Krullet, David har gömt sig i de småländska skogarna och Felix är hemma i 1000-invånarmetropolen Ömle (eller var det Ölme?). Själv är jag ensam kvar och jobbar, möbelförsäljare it is (även om jag fortfarande känner mig som en fisk i helt fel vatten). Jag får plötsligt den där uppenbarelsen igen att människorna är de som gör stället, men jag tror jag kan överleva dygnet i vetskapen om att de kommer tillbaks.

Årets mest irriterande dag är dessutom här och att spendera en lördagkväll själv känns på något sätt ännu mer deprimerande, fastän jag aldrig någonsin firat denna ”högtid”. På jobbet var vi tvungna att genomlida ”Absolute Love Songs” hela dagen och det gjorde mig ofrivilligt ofokuserad. Grejen med Valentine’s day är att ingen blir nöjd. Är man singel får det en att känna sig ensam och kärlekskrank (även om man absolut inte erkänner det, alla hjärtans är ju så lame) och är man inte det så är risken stor att man bara blir jävligt besviken trots att man inte ens var medveten om att man hade några förväntningar från början (såg ett och annat ansträngt par mellan sofforna idag). Jaja, vad jag minns så satt jag hemma och kollade Stanley Kubricks ”A Space Odyssey” förra året, det kanske får bli en tradition.

Varje år glömmer jag hur våren påverkar mig. Idag vaknade jag för första gången i Linkan av SOLEN. Yrvaken och med ena foten i drömmen trodde jag att jag var utomlands, möjligtvis på en väldigt sandlös strand, SÅ varmt var det mina vänner.

Så, efter att ha provat alla sommarkläder och lyssnat på Lunds studentkörs våralbum har jag nu anmält mig till LiU:s studentkör... Insåg plötsligt hur mycket jag saknar musiken, ska genast in i duschen och öva skalor inför provsjungningen, tjoho.



"Klappa mitt hjärta, klaga och hör..."

Kan btw inte för mitt liv förstå att jag satt häruppe förra veckan!

Fick första känslan idag av att våren snart är på g (trots att det snöade så sent som i fredags, men ändå). Jag längtar efter ett riktigt kraftigt vårregn, längtar efter när luften blir friskare och vindarna mjukare och varje dag för oss närmre sommaren och ljuset.

Välkommen in i mitt huvud

Några otrevliga tankar som inte går att ignorera denna onsdagskväll:

Allt som oftast när jag sitter här i min lilla etta på Ågatan så funderar jag, grubblar och bollar tankar fram och tillbaks och spekulerar i livets små finurligheter. En vän gav mig för inte så längesen en bok om att älta – vilket jag råkar vara lite för bra på – där författaren beskriver ältandet som om hjärnan spelar tennis. När bollen går över nät möts den av en ny fundering ”men tänk om” och sen slår den över till andra sidan med ett ”nej, men så här måste de ju vara” och det blir tillslut en jävligt tröttsam match. Sådär kan jag hålla på i timme efter timme om jag är rädd att jag gjort något dumt, varit för snäll eller hård i en situation eller på något annat sätt inte kan släppa en enerverande tanke. Tennisen håller mig vaken på nätterna titt som tätt och vid en särskilt ihärdig matchboll så fortsätter det även i drömlandet.

Jaha, hur ska jag bota mitt ändlösa ältande då? När slår bollen i nät? Enligt författaren (som jag helt glömt namnet på) ska man döda matchen genom att ta itu med det som skrämmer en mest – att föreställa sig det värsta som skulle kunna hända. Jag kan tyvärr försäkra er om att det inte riktigt fungerar i alla fall, nu ligger jag istället sömnlös för att jag inbillar mig att alla mina worst-case-scenario’s ska slå in. ”Om jag hoppar av till hösten så kommer jag säkerligen åka till Frankrike och där kommer det givetvis inte vara så bra som det var förr, jag kommer krossa hjärtat mitt 10 gånger om och sluta nerknarkad och död i en rännsten, eventuellt kommer jag försöka utbilda mig där, misslyckas med det och sluta som snabbköpskassörska på Franprix (eller ännu värre sälja paninis och crêpes vid Louvren)”

(Jag tror att det är sånt här folk går i terapi för. Men vilken student har råd med det?)

Jag är så trött på att vara stressad, på att konstant tänka att varje steg jag tar måste leda till något som ser bra ut på ett CV (för annars är man ju körd) och på att tänka att prio 1 är att man blir färdig med sin utbildning så att livet kan börja. Den bitterljuva sanningen är ju, som jag faktiskt är fullt medveten om, att livet egentligen rullar på hela tiden. Helst av allt skulle jag bara vilja koppla ur telefon och internet och bara ta mitt pick och pack och mina drömmar till mitt älskade Paris och se vart benen bär mig. Men hur ska man göra om man som jag är både realist och drömmare och ständigt slits mellan dessa två sidor? Kommer jag någonsin att vara till hundra procent någonstans med båda fötterna på jorden och hjärtat i ett stycke? "Följ ditt hjärta" är helt enkelt klichén som blivit min största rädsla.