02.00. Je pense que à toi.

Emportée par la foule

Lisa Rylander, je t'aime!

Tu vas et tu viens

Inom en väldigt snar framtid ska jag ta mig till Lisa och vidare ut mot Pariskvällen och en natt i 60-talets tecken. Förväntar mig att se många Jane Birkin-lookalikes. Vad jag är lite rädd för att säga hejdå, det är fröken Rylanders sista utekväll i Paris innan hon lämnar oss för Götet, au revoir är inte min grej. Gudarna ska veta att det kommer bli tomt sista helgen här utan henne.

Om det är något jag lärt mig sen jag flyttade hit är iallafall att kvällen sällan slutar som man tror, och oftast slutar den väldigt sent. Några stora missförstånd har retts ut, löften har tagits (jag lovar mamma) och trycket har lättat något. Tänkte bara säga det.
Imorgon ska jag till Père Lachaise, där jag pinsamt nog inte varit än, för att hälsa på Edith Piaf och tända ett litet ljus. Det är bra att ha en plan tror jag.



(Är min berg-och-dalbana normal? Eller, jag vill nog inte veta svaret)

En mycket konstig dag når sitt slut. Försökte plugga imorse efter några få timmars orolig sömn och gick sedan med tunga ben mot skolan för att göra mitt slutprov: muntligt. Efter att ha väntat i nästan tre timmar i korridoren var det min tur, och jag fick prata om Simone de Beauvoirs "La force des choses". Jag vet inte var jag krafter ifrån men det var mina sista, och efter min lilla analys av hur det är att åldras och varför det skrämmer mig fick jag en klapp på handen av kära madame Henaut som sa: "Maia, c'est simplement formidable". Då grät jag igen: för farfar, för att livet är så pass konstigt som det är, för att jag inte är hos min familj just nu och för alla de sätt jag gjort mig själv illa den senaste tiden och fortfarande gör.

25/5 2008

Det som tröstar nu är alla fina minnen vi har ihop. När ni passade mig på Auravägen och jag satt bredvid dig i ateljen och när du visade mig alla strandfynd och andra spännande saker som du samlat på dig under åren. När du körde mig i den gamla alfan och alltid fällde ner solskyddet för att visa mig lappen jag skrivit som liten och som du sparat där sedan dess. När jag var ännu mindre och vi åt jordgubbar med grädde och farinsocker i trädgården och sedan cyklade ner till ribban för att bada. Hur du sist vi sågs visade mig bilderna av mig som du hade i köket och sa att även om jag bodde långt borta så pratade du med mig varje dag. Hur du sade: "Ta hand om dig lilla Maia" och jag svarade "Det gör jag alltid". Om jag vetat att det var det sista jag skulle säga till dig hade jag kanske försökt vara lite mindre kaxig, för det är nog det som jag känner mig minst just nu.

Vi kommer att sakna dig.

Mon dieu

Söndagmorgon. Min näst sista för den här Parisperioden. Låg vaken länge imorse, i väntan på att murveln bredvid skulle vakna till liv, och tänkte igenom allt. Det har varit lite som en film, det hela. Mycket drama, konstiga sammanträffanden, triangeldraman och passion. Haha. Nu har jag en vecka på mig att knyta ihop handlingen, även om det ser lite kört ut för de älskande tu. I still want my moviescript ending!

Nu ska jag klä mig (bra grej) och ge mig ut och njuta av söndagen i Paris. Brunch, promenad, ännu lite mer promenad och kanske en utställning nånstans. En dejt med Paris har jag alltså, det kan ju aldrig gå fel. Jag tror att jag snart kommer att drabbas av en smärre separationsångest.



Hier soir chez Antoine:

Igår hade jag en dag som jag kommer leva på länge, en sån man kommer ta fram ur minnet när andra dagar känns tyngre.

I can see clearly now the rain is gone
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It's gonna be a bright, bright sunshiny day
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Oh yes, I can make it now the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is the rainbow I've been praying for
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Look all around, there's nothing but blue skies
Look straight ahead, there's nothing but blue skies

Extremt högt och otroligt nära

Idag känner jag grymt många positiva vibbar, har mina aningar vad det kan bero på och inga av dem byggs på hopp eller något sådant svekfullt. Det måste ju betyda att jag gör framsteg.

Tänkte börja mitt projekt "fånga dagen" idag, eftersom helgen mest gick ut på att bekämpa en envis förkylning. Ångest att en av mina sista helger gick till spillo, men "don't look back in anger" är mitt nya motto. I alla fall blir det nog Palais de Tokyo idag, och kanske en promenix i Luxembourg, som jag kommer sakna mer än ord kan säga. Känns lagom kulturellt och bra. Först ut är dock 2 timmars grammatiklektion, men det ser jag läskigt nog fram emot. (Examen på lördag känns dock inte lika lockande...)

Vad mer? Jo, herr Safran Foer håller än en gång mitt humör uppe också, det tål att sägas.




Bonne journée à tous!

"Later that night, I got to thinking about..."

...all the good things in life.

Eller?

Jag är inne i en väldigt märklig period. Om två veckor ska jag packa ihop mitt Parisliv, möjligtvis för gott, och lämna min lilla lya och stad som varit mitt trogna hem i nästan ett år. Det känns läskigt, sorgligt men också väldigt skönt. Särskilt efter allt som hänt har jag börjat förstå att mitt lilla äventyr här är över, jag älskar Paris men älskade det jag hade här mer, och nu är det dags att släppa det. Eftersom jag nu råkat ut för min tredje förkylning på ca två månader har jag legat i min säng mest hela dagen och beskådat utsikten från min underbara balkong. Var femte minut har himlen ändrat färg och öppnat sig för skyfall, och sen har solen kommit ut igen för att torka ikea-stolarna innan det varit dags för nästa utbrott. Vädret reflekterar mitt eget humör skrämmande bra, med andra ord. Jag vet inte riktigt vad jag är ledsen för längre, om det verkligen är på grund av dig, på grund av att jag tappat tron på det-där-jag-alltid-trott-på eller för att jag börjar bli medveten om att det är dags för mig att åka, och att detta året aldrig kommer att komma tillbaks. Detta är mina två sista veckor innan friheten är över och jag måste börja tänka över vad jag verkligen vill göra härnäst. Min fånigaste tanke är att jag är rädd för att komma hem, för det kommer inte bli med flaggan i topp. Jag kommer stå där inför alla och känna att jag jävlar i det inte fick MVG i Fransk kärlek A, 150 poäng. Och för mig har aldrig tanken "även om man får G har man ju lärt sig något av kursen" varit särskilt lindrande.

Nu tror jag att jag ska gå och dra täcket över min igensnorade nuna och vänta på en bättre morgondag.

Nu vänder det

Idag när jag ringde för att tjuta lite över allt och inget till mamma (som btw fått stå ut med lite för många såna samtal senaste veckorna) så stannade hon mig mitt i en mening med orden: "Maia, du har fått 10000 kronor av en stipendiefond, sluta grina". Jag blev jävligt stum där. Jag tror jag ska välja att se det som ett tecken på att vindarna vänder och att jag kan sluta kritisera mig själv för en stund. Jag minns inte ens vad jag skrev då för ett år sedan, tror något i stil med att "mitt år i Paris ska lägga grunden för min framtid som kick-ass diplomat", en vision jag hade innan jag softade till och lät det syndiga Parislivet sluka mig helt. Blev plötsligt grymt sugen på att börja plugga och återuppbygga mina hjärnceller, jag kanske tillochmed är skyldig mig själv det. Jag vägrar bli en såndär svag brud som sitter och lipar över en kille som inte vet vad han vill (och inte sitt eget bästa) när jag istället kunde ägna min tid åt att bli en hardcore independant woman som vet vad hon vill och inte tänker låta något komma i hennes väg. Jävlarimej vad jag mjuknat till, nu får det vara slut. Projekt "Save Maia's pride and independance" börjar imorgonbitti. May the force be with me.

(Men mamma, min Ameliebild kommer hänga med ett tag till, jag menar, jag kommer aldrig sluta tro på det där som är så viktigt)

The end of an era

(Okej, jag hoppas för allas bästa att det var första och sista gången som jag skriver en fransk kärleksförklaring på fyllan)

Efter två veckor av strålande sol och 30 grader har nu regnet kommit tillbaks. Min och Lisas kväll på Chez Georges slutade alltså med att vi sprang hem i regnet, och de sista 500 metrarna var jag alldeles blind av allt vatten som rann ner i ögonen och fick mascaran att svida i ögonhålorna. På något sätt kändes det ändå uppfriskande.

Jag har ynka 3 veckor kvar i Paris, men eftersom min examen är nästa helg och slutprovet i grammatik är imorgon så måste jag ändå uggla i min lägenhet idag med kaffe och proviant redo. Det känns sådär kul. Jag börjar känna mig redo att återvända till Svearike nu, till lilla Malmö och alla intriger, om inte annat för att känna efter hur mycket jag kommer sakna livet här. La vie à Paris est vachement belle, quand même.

Une lettre d'amour

Au lieu d'étudier ce soir, je suis sortie avec Lisa. Peut-être je suis bête, mais je m'en fous. Je sais que je ne peux pas t'écrire, et que tu ne vas jamais trouver cette texte de folle, mais c'est pour moi. Je ne pleure pas toujours et surtout après hier, je me sens beaucoup mieux. Je sais que tu vas rester comme un beau souvenir pour toujours. Ils m'ont tous dit que c'était fou de tomber amoureuse de toi, et je le savais, mais quand même, je suis là. En fait, maintenant je me rende compte que ca pouvait jamais aller, et que t'avais raison, mais je ne vais jamais regretter de t'avoir rencontrer. Je me rappelles la soirée le 8 janvier Chez George, où je suis allée ce soir aussi. Je me souviens les mots que tu m'as murmuré et la première bise, biensûr. Chaque fois que je fermes mes yeux je peux te voir: sur ton scooter à Thomery, où tu est venu pour me chercher à la gare, à l'autre côté de la rue où tu m'as fait "la capitaine" et sur mon lit avec la guitare en chantant "La java bleue". Je sais que dans un an je vais me dire que j'étais aveugle et que c'était qu'un amour de fou, mais je ne vais jamais t'oublier, et surtout pas les choses que tu m'as appris. Je ne suis plus triste, que heureuse d'avoir les plus beaux souvenirs de toi. Merci.

I like girls

Av hela mitt hjärta försöker jag tänka positivt, men det är inte så lätt alltid.

Saknar den lille parveln.