Det är som att jag vaknat ur en lång dvala, som om jag ställt mig utanför min värld en stund och tittat på, och nu har jag klivit in igen och det är full aktivitet (oj vilken bra inledning, ojoj). Hursomhelst är det mycket action nu och det är precis vad jag behövt (dessutom börjar jag se ljuset i tunneln då jag bara har 3 dagar kvar i ica-skjortan...)
Imorse fixades lägenhetsproblemet! Efter att jag skickat ut brev och telefonterroriserat samtliga hyresrättföreningar i Linköping så dök denna etta upp som från ingenstans, 37 kvadrat på Ågatan rakt över Nationernas hus (mycket party party) med KÖK, tvättmaskin och mikrovågsugn! Maia på Ågatan. Det känns fint (även om jag alltså inte sett lägenheten).

Börjar så smått känna mig nervös inför nollning och grejer. Affärsjuristernas overaller är tydligen gula, jag menar, jag har aldrig passat i gult! Dessutom är jag rädd att jag inte klarar spriten då jag varit lugn som en filbunke i sommar, och tänk så har Frankrike och dess mängder vin och andra farligheter redan skadat mina hjärnceller så pass att jag helt enkelt blivit för dum för att plugga? Återstår att se.

Vackert land vi bor i

Äntligen händer det något, vilket också innebär att jag äntligen gjort upp med mina spöken (franska och svenska) och bestämt mig. Den 10 augusti börjar en ny era, som inleds med en roadtrip upp till linköping med allt mitt pick och pack + en underbar kusin och dennes pojkvän. Sen följer tre veckor av Nolle-P, som tydligen innebär färgglada overaller, galna lekar och oerhörda mängder alkohol. En liten nagel i ögat är att jag inte har någonstans att bo än, men det hoppas jag kommer att lösa sig av sig själv.. Eller så. Just nu är jag så upprymd över att för första gången denna sommaren känna att jag är på väg någonstans på egna ben och att Frankrike dessutom finns kvar därnere och väntar på mig. Je reviens vite et plus sage ma chérie!

Det är bara synd att när man äntligen börjat njuta av sommaren är den redan över. Tur att vi trots allt hann med några sweet summer's nights.

»Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.«


Hur länge för man sakna någon? Hur länge får det göra ont? Hur gör man för att det ska sluta?

I guess this means I don't live here anymore

Sen finns det de där helt bekymmerslösa stunderna med de som får ner mig på jorden, eller ja, vänder mina tankar på rätt håll.

La rêve

Okej, nu ska jag sluta gnälla, dricka mitt kaffe och fortsätta drömma om Sorbonne.

I just don't know what to do with myself

För att bespara er från allt bullshit som slinker ur mig för tillfället så tog jag en veckas bloggsemester. Jag känner mig inte klokare än för en vecka sen, tvärtom, men nu är ni i vilket fall som helst varnade.

I'm a mess. Att vara tillbaks hemma var roligt i ungefär en vecka. Det var underbart väder, studentveckan bidrog med positiva vibbar och jag hade ännu inte sålt min själ till Malmborgs för resten av sommaren. Efter det kände jag hur jag sakta började glida ifrån allting och nu är jag inne i ett mönster av "vakna, kaffe, tv, cykla, jobba, äta, sova". Eftersom jobbet är något av det mest hjärndödande jag vet (trots att, visst, det hade kanske varit värre att inte ha något jobb alls) krävs det inte mer än att jag sätter på autopiloten och sen glider in i min värld av att återuppleva Paris i minnen, och att oroa mig för min planlösa framtid. Båda världar är jobbiga att vara i.
Malmö är inte min stad, inte mitt hem. Det har det aldrig varit och jag kommer för alltid vara en smalltowngirl med mina bästa vänner på linje 141. Att bo i Bunkeflo gör ju inte mig mindre isolerad, särskilt inte då jag inte ens har ett körkort än. För ett år sen var jag och Malmö som hand i handske och den här sommaren känns mer som en riktigt dålig uppföljare. Möjligtvis är detta mycket mitt eget fel och säkerligen förtjänar jag din kylighet.

Sen är det ju den där unge mannen som jag försöker hålla utanför mina framtidsplaner men som på något sätt konstant befinner sig i min ögonvrå. Nu har jag börjat se honom på jobbet, vilket lett till vilda överraskningsfantasier som aldrig kommer ske live. Att försöka radera ut honom känns omöjligt, och trots alla berättelser jag hört på senaste tid om "ung galen kärlek" (alla släktingar har försökt bidra med sin) känns det som att just den här kommer aldrig gå över. Facebook hjälper även till på sitt hörn, den djävulska idiotuppfinningen som jag nu absolut inte kan hålla mig borta ifrån. Jag vet inte ens vad jag vill från honom eller hur det här skulle lösa sig, för även om han skulle dyka upp och förklara sin kärlek och allt det där jag ser framför mig, så vet jag inte än om det är i Paris jag ska vara till hösten, eftersom jag är livrädd för att åka tillbaka och återuppleva "kraschen i slutet av april 08". Dessutom borde jag bara tänka på mig själv till hösten och kanske därför börja plugga någonting långt bort härifrån, även om jag inte vill ge upp drömmen om Sorbonne 09.

Till råga på allt är min familj lite i turbulens och alla har lite svårt att förstå vad som precis hänt. Och här går jag med mitt stora ego och tänker bara på mig själv.