I held your hand so proud, it was shaking from what I learned was doubt

Ibland behöver man lite inspiration, en kick för att känna att det finns någon mening med att fortsätta göra det man gör och att göra det bättre. Ungefär så motiverade jag och Jelena vårt beslut att hoppa över dagens fonetiktortyr för att istället ta oss till Christian Lacroix modeutställning vid Palais Royal. Lite pinsamt är det att erkänna att det faktiskt bara är den andra utställningen jag varit på under mina snart 3 månader här (jo, det stämmer att jag bor granne med Centre Pompidou) och att den förra varade i 45 minuter och endast gick ut på att få se mumien på Egyptenavdelningen i Louvren (visste ni att de även gjorde små mumier av sina katter? Scary. Oj vilken lång mening). I vilket fall som helst var det så värt det, och vi blev så inspirerade att vi tog en ed att inte handla mer mat på lunchpausen för att i framtiden ha råd att handla någonting på Avenue Montaigne (fan, nu måste jag gå upp en kvart tidigare för att göra mackor också).

Efter utställningen gick jag upp förbi operan till hysteriska Blvd Haussman och Galeries LaFayettes där jag hjälpte en viss förvirrad fransman att hitta rätt skjorta inför en jobbintervju. Jag hade nästan glömt hur extrema juldekorationerna är på LaFayette och Printemps och jag fick nästan gåshud av julhysterin.

Vad jag mer fick var en mindre chock när jag senare hittade Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" i skivhyllan på Colette. Herr Lekman följde mig sen hela vägen hem över halva Paris, och trots att jag har haft en såndär perfekt "Paris, je t'aime!" - dag med allt vad det innebär så kände jag plötsligt hur mycket jag längtar efter att få komma hem lite. Bara en liten stund, bara för att få sitta vid brasan lite, gå mina föräldrar på nerverna och rota i ett välfyllt kök ett tag (och dessutom inte känna det som om man varje dag skulle kunna vara ansvarig för att bränna ner sin lägenhet och sig själv i den...)

...och ja, jag saknar er!