Plötsligt verkar alla ha lämnat Linkan för helgen. Den stabila trion har lösts upp för några dagar, Bergskan åkte till Lund imorse, Josse W är hemma i storstaden med Krullet, David har gömt sig i de småländska skogarna och Felix är hemma i 1000-invånarmetropolen Ömle (eller var det Ölme?). Själv är jag ensam kvar och jobbar, möbelförsäljare it is (även om jag fortfarande känner mig som en fisk i helt fel vatten). Jag får plötsligt den där uppenbarelsen igen att människorna är de som gör stället, men jag tror jag kan överleva dygnet i vetskapen om att de kommer tillbaks.
Årets mest irriterande dag är dessutom här och att spendera en lördagkväll själv känns på något sätt ännu mer deprimerande, fastän jag aldrig någonsin firat denna ”högtid”. På jobbet var vi tvungna att genomlida ”Absolute Love Songs” hela dagen och det gjorde mig ofrivilligt ofokuserad. Grejen med Valentine’s day är att ingen blir nöjd. Är man singel får det en att känna sig ensam och kärlekskrank (även om man absolut inte erkänner det, alla hjärtans är ju så lame) och är man inte det så är risken stor att man bara blir jävligt besviken trots att man inte ens var medveten om att man hade några förväntningar från början (såg ett och annat ansträngt par mellan sofforna idag). Jaja, vad jag minns så satt jag hemma och kollade Stanley Kubricks ”A Space Odyssey” förra året, det kanske får bli en tradition.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar