Idag vaknade jag av att fåglarna kvittrade. Innan jag slått upp ögonen kändes det för en stund som en sommarmorgon hemma i Sverige, när man går ut i morgonrock på terassen med en kopp kaffe och rostade raskens med ost på. Istället drog jag ifrån de röda gardinerna till min balkongdörr och sa godmorgon till min älskade stad. Svårt att säga vad jag föredrar faktiskt, men i vilket fall som helst känner jag mig rätt lyckligt lottad.

Om ungefär två timmar jag har ett multigrammatikprov som jag nog pluggat på i sammanlagt 1 timme (en halvtimme igårkväll, en halvtimme halvsovandes nu imorse). Jag försöker intala mig själv att jag är en naturbegåvning och grejer, men nu är jag lite orolig. (Jag vet T, jag är hopplös)
Senare idag bär det av mot Normandie i en liten skruttig Ford för en helg i en stuga någonstans (allt förklarades på franska så det kan ju bli intressant att se vad man gått med på nu) och jag är velly velly excited. Tråkigare är däremot att min vapendragare Jelena lämnar Paris för götet idag, men som tur var fick vi ett fint avsked igår med lite pizza och pärlplattor (!).
Eftersom jag är lat och dessutom borde plugga snart så säger jag resten med lite pics istället:


Betty var här och lyste upp tillvaron i helgen



Vi var på Le Paris Paris och Yasna fick djävulen efter sig



Nytt väggexperiment



Je-je-jelena et moi



Och snart kommer den här vackra varelsen befinna sig på min balkong igen!

Vi ses snart, somliga snarare än andra! Gros bisous

Comme elle au monde il n'y en a pas deux, c'est la java bleue

Okej, it's been a while.. Känner mig lite ringrostig och fingrarna är helt vilsna på tangentbordet (due to en månad utan internet antar jag). Jag är inte så bra på att resumera, det brukar mest sluta med röriga listor, men jag ska göra mitt bästa, kära läsare, för att summera januari 2008, en av de bättre i mitt inte än så långa liv.

Att återvända var inte alldeles underbart för att vara ärlig. Det var kallt och jävligt och när jag äntligen kom upp ur metron vid Arts et Metiers och steg in på 78 rue Beaubourg så upptäckte jag att hissen givetvis var ur funktion. Min kära gardien log mot mig på ett såntdär elakt sätt som bara han kan, och jag hade inget annat val än att bogsera mina tre resväskor upp för de sju trapporna. Väl inne i min älskade lya var jag i starkt behov av en dusch (även om det kändes som om jag redan stod i en) men kom snabbt på andra tankar när jag kände stanken. Smart som jag är hade jag glömt att slänga äggen i kylen (som jag på ett väldigt ekonomiskt vis stängt av) och jag spenderade minst en timme med gummihandskar och rengöringsmedel för att bekämpa mögelodlingen. Det var nice, Paris is faboulous. Jag tror att jag tänkte då den 4:e januari att det liksom bara kunde bli bättre, och ja, dagen efter återförenades jag med Yasna över en spartansk middag med vin och balansen var återställd.

Yasna, det lilla undret, är alltså här och tillsammans äger vi Sorbonne. Jag har hunnit med två veckor av examen och två veckors semester och jag vågar nästan säga att jag hittat något här som är värt att stanna för... Det bästa som hänt mig är att jag nu helt plötsligt pratar franska, väldigt skruttigt men väl förstått, och att jag känner mig mer hemma än någonsin. Ofta är jag sådär äckligt optimistisk och bubblig av lycka att jag måste lägga band på mig själv för att inte bli alltför naiv (och för att någon ska orka läsa detta, det är ju roligare att läsa bitterheter).

Jag har haft många roomies på sistone, däribland min kära göteborgska Lisa som bodde här en helg mellan en flytt och nu i helgen Alice som kom med tåget ända från Turin. Helgen (och egentligen de senaste veckorna) bjöd på mycket vin (Corbière, för underbara 1.33 euro!) och middagar här hemma (som mest var vi sju personer, alla fick ta med sig egna tallrikar och turas om att sitta) samt picknick i Jardin de luxembourg och på trapporna vid Sacre coeur.
Det bästa av allt är att jag fortfarande har våren i Paris kvar, trots att den redan kommit egentligen. Nästa helg tittar Betty in, helgen därpå vankas en galen helg i Normandie och därefter kommer familjen innan Ida anländer lagom till påsk. Hur kan man vara annat än genomlycklig? (Nu är det verkligen dags att sluta och återgå till "L'odyssée de l'espace" känner jag)



Vous me manquez vraiment biensur, et j'espere que tout le monde va bien. À tout, mes amis...

Honey, I'm home!

Att resa är alltid lite svettigt. Idag fick jag dessutom lite extra vuxenpoäng då jag flög ensam för första gången, och nej, jag hamnade inte vilse en enda gång på Charles de Gaulle och var incheckad sisådär tre timmar innan flight (dvs jag hade mycket tid att beundra julpyntet överallt och försöka förstå att det faktiskt snart är jul). Mest stolt över mig själv är jag dock för att jag lyckades ta mig till skolan idag och kickade provet på dubbla pronomen. Jag ska fantamej lära mig det här språket.

Bäst idag:
Se min lilla pappa stå och vänta på mig på Kastrup
Komma hem till ett fungerande hus med ett riktigt kök och till mitt alldeles alldeles superlyxiga badrum (varför såg jag aldrig det innan?)
Äta mammas väldigt goda Saltim bocca, m-m-m!
Få oväntat besök av YASNA, Ida och Linnéa (och dessutom få reda på att jag och Yazzie Yazz ska gå samma kurs i Paris i feb)

Sämst idag:
Min chef ringde mig imorse och bad mig jobba imorgon. Halv 9. Malmborgs. Pengar. Jag är pank. Jag drack för mycket SVENSKT BRYGGKAFFE och kan absolut inte somna. Hur ska jag överleva en återkomst i skjortan? Hur? Hur?

(Hursomhelst är jag hemma nu folks!)

I held your hand so proud, it was shaking from what I learned was doubt

Ibland behöver man lite inspiration, en kick för att känna att det finns någon mening med att fortsätta göra det man gör och att göra det bättre. Ungefär så motiverade jag och Jelena vårt beslut att hoppa över dagens fonetiktortyr för att istället ta oss till Christian Lacroix modeutställning vid Palais Royal. Lite pinsamt är det att erkänna att det faktiskt bara är den andra utställningen jag varit på under mina snart 3 månader här (jo, det stämmer att jag bor granne med Centre Pompidou) och att den förra varade i 45 minuter och endast gick ut på att få se mumien på Egyptenavdelningen i Louvren (visste ni att de även gjorde små mumier av sina katter? Scary. Oj vilken lång mening). I vilket fall som helst var det så värt det, och vi blev så inspirerade att vi tog en ed att inte handla mer mat på lunchpausen för att i framtiden ha råd att handla någonting på Avenue Montaigne (fan, nu måste jag gå upp en kvart tidigare för att göra mackor också).

Efter utställningen gick jag upp förbi operan till hysteriska Blvd Haussman och Galeries LaFayettes där jag hjälpte en viss förvirrad fransman att hitta rätt skjorta inför en jobbintervju. Jag hade nästan glömt hur extrema juldekorationerna är på LaFayette och Printemps och jag fick nästan gåshud av julhysterin.

Vad jag mer fick var en mindre chock när jag senare hittade Jens Lekmans nya skiva "Night falls over Kortedala" i skivhyllan på Colette. Herr Lekman följde mig sen hela vägen hem över halva Paris, och trots att jag har haft en såndär perfekt "Paris, je t'aime!" - dag med allt vad det innebär så kände jag plötsligt hur mycket jag längtar efter att få komma hem lite. Bara en liten stund, bara för att få sitta vid brasan lite, gå mina föräldrar på nerverna och rota i ett välfyllt kök ett tag (och dessutom inte känna det som om man varje dag skulle kunna vara ansvarig för att bränna ner sin lägenhet och sig själv i den...)

...och ja, jag saknar er!

Inatt brände jag nästan ner min lägenhet. Det är egentligen sånt man inte borde berätta för någon och än mindre skriva någonstans där alla kan se det, men just nu vill jag mest dela med mig av glädjen att slippa brinna inne. Efter en rejäl barrunda i Marais trallade jag hemåt och kände mig plötsligt sådär helt sjukt sugen på nattmat. Därför satte jag alltså på en kastrull vatten på min lilla kokplatta och satte mig smart nog på sängkanten för att vila ögonen lite innan pastan skulle i. När jag tittade upp igen låg jag ner, väldigt märkligt, och det doftade jävligt skumt. Liksom bränt. Jag petade på min mobil och såg att klockan var 6.30, och kikade sen upp mot rökmolnet ovanför kokplattan. Hoppsan. Kände att det kanske var dags att byta batterier i brandlarmet, och ja, köpa en ny kastrull.

Please don't slow me down if I'm going too fast

Ibland undrar jag hur jag hamnar i vissa mer eller mindre ångestframkallande situationer. Jag är alldeles för bra på att göra saker jag kanske tror är bra för mig själv men som jag egentligen inte vill, och inser alldeles för sent detta. Jag måste nog dessutom vara sämst i världshistorien på att säga NEJ, något som jag planerat lära mig detta året men som jag hittills inte direkt gjort framsteg med. Jag är verkligen trött på att vara så lätt att köra över, men ändå låter jag folk ständigt backa fram och tillbaka på mig, och på något sätt har detta lett till att jag nu har en pojkvän som vägrar prata med mig. Vad gör jag nu?

Till råga på allt är det jävligt jobbigt att ha någon spökandes i huvudet hela tiden. Snälla bara försvinn.


Oj vilket konstigt jag-inlägg. Blir nog alkolås i framtiden. Bonne nuit!