Det är såhär på fyllan (eller lullan, så illa är det nog inte än) som man kan konstatera att ens liv är himla bra. Ja. Fan, jag är så jävla lyckligt lottad.

Nu avbryter jag igen för onödig info!

Igår fick jag höra för ungefär 10:e gången att jag liknar Kirsten Dunst. Ibland känns det som en komplimang, andra gånger vet jag inte riktigt. Före eller efter rehab liksom?

Le quotidien ca tue

Jag är extremt uttråkad. Extremt. Nuförtiden är jag liksom rädd för att inte ha något att göra, så jag kör affärsjuristprogrammet, extrajobb på Nordik, extrakurs i franska på kvällarna, fadderarbete, akademiska kören... You name it. Man skulle kunna säga att vardagen hunnit ikapp mig, det är inget rosa skimmer över mina vardagliga rutiner utan dagarna rullar på i ett jävla tempo och virrvarr av mer eller mindre roliga aktiviteter. Métro-boulot-dodo som parisarna skulle sagt (byt ut metro mot min skraltiga vita cykel som ungefär varannan vecka får för sig att ge upp halvvägs). Nu tappar jag tråden igen. Hursomhelst, sitter i Café C-sam på universitetet, det är så fyndigt att jag mår dåligt. Har precis avklarat ett grupparbete om diskriminering kring kvotering på ett lagom engagerat sätt och nu har jag ca 3 timmar att döda innan jag ska på den mest seriösa provsjungningen någonsin. På grund av vissa känslomässiga stormar idag tvivlar jag på mitt fokus, men jag har ju lite tid på mig att hitta det igen (e.g inga mer synd-om-mig inlägg). Härmed byts Johnossi ut mot Nouvelle Vague, det gör mig glad.

Jag återkommer med all säkerhet strax med mer onödig information.

The greatest thing you'll ever learn?

Plötsligt verkar alla ha lämnat Linkan för helgen. Den stabila trion har lösts upp för några dagar, Bergskan åkte till Lund imorse, Josse W är hemma i storstaden med Krullet, David har gömt sig i de småländska skogarna och Felix är hemma i 1000-invånarmetropolen Ömle (eller var det Ölme?). Själv är jag ensam kvar och jobbar, möbelförsäljare it is (även om jag fortfarande känner mig som en fisk i helt fel vatten). Jag får plötsligt den där uppenbarelsen igen att människorna är de som gör stället, men jag tror jag kan överleva dygnet i vetskapen om att de kommer tillbaks.

Årets mest irriterande dag är dessutom här och att spendera en lördagkväll själv känns på något sätt ännu mer deprimerande, fastän jag aldrig någonsin firat denna ”högtid”. På jobbet var vi tvungna att genomlida ”Absolute Love Songs” hela dagen och det gjorde mig ofrivilligt ofokuserad. Grejen med Valentine’s day är att ingen blir nöjd. Är man singel får det en att känna sig ensam och kärlekskrank (även om man absolut inte erkänner det, alla hjärtans är ju så lame) och är man inte det så är risken stor att man bara blir jävligt besviken trots att man inte ens var medveten om att man hade några förväntningar från början (såg ett och annat ansträngt par mellan sofforna idag). Jaja, vad jag minns så satt jag hemma och kollade Stanley Kubricks ”A Space Odyssey” förra året, det kanske får bli en tradition.

Varje år glömmer jag hur våren påverkar mig. Idag vaknade jag för första gången i Linkan av SOLEN. Yrvaken och med ena foten i drömmen trodde jag att jag var utomlands, möjligtvis på en väldigt sandlös strand, SÅ varmt var det mina vänner.

Så, efter att ha provat alla sommarkläder och lyssnat på Lunds studentkörs våralbum har jag nu anmält mig till LiU:s studentkör... Insåg plötsligt hur mycket jag saknar musiken, ska genast in i duschen och öva skalor inför provsjungningen, tjoho.



"Klappa mitt hjärta, klaga och hör..."

Kan btw inte för mitt liv förstå att jag satt häruppe förra veckan!

Fick första känslan idag av att våren snart är på g (trots att det snöade så sent som i fredags, men ändå). Jag längtar efter ett riktigt kraftigt vårregn, längtar efter när luften blir friskare och vindarna mjukare och varje dag för oss närmre sommaren och ljuset.

Välkommen in i mitt huvud

Några otrevliga tankar som inte går att ignorera denna onsdagskväll:

Allt som oftast när jag sitter här i min lilla etta på Ågatan så funderar jag, grubblar och bollar tankar fram och tillbaks och spekulerar i livets små finurligheter. En vän gav mig för inte så längesen en bok om att älta – vilket jag råkar vara lite för bra på – där författaren beskriver ältandet som om hjärnan spelar tennis. När bollen går över nät möts den av en ny fundering ”men tänk om” och sen slår den över till andra sidan med ett ”nej, men så här måste de ju vara” och det blir tillslut en jävligt tröttsam match. Sådär kan jag hålla på i timme efter timme om jag är rädd att jag gjort något dumt, varit för snäll eller hård i en situation eller på något annat sätt inte kan släppa en enerverande tanke. Tennisen håller mig vaken på nätterna titt som tätt och vid en särskilt ihärdig matchboll så fortsätter det även i drömlandet.

Jaha, hur ska jag bota mitt ändlösa ältande då? När slår bollen i nät? Enligt författaren (som jag helt glömt namnet på) ska man döda matchen genom att ta itu med det som skrämmer en mest – att föreställa sig det värsta som skulle kunna hända. Jag kan tyvärr försäkra er om att det inte riktigt fungerar i alla fall, nu ligger jag istället sömnlös för att jag inbillar mig att alla mina worst-case-scenario’s ska slå in. ”Om jag hoppar av till hösten så kommer jag säkerligen åka till Frankrike och där kommer det givetvis inte vara så bra som det var förr, jag kommer krossa hjärtat mitt 10 gånger om och sluta nerknarkad och död i en rännsten, eventuellt kommer jag försöka utbilda mig där, misslyckas med det och sluta som snabbköpskassörska på Franprix (eller ännu värre sälja paninis och crêpes vid Louvren)”

(Jag tror att det är sånt här folk går i terapi för. Men vilken student har råd med det?)

Jag är så trött på att vara stressad, på att konstant tänka att varje steg jag tar måste leda till något som ser bra ut på ett CV (för annars är man ju körd) och på att tänka att prio 1 är att man blir färdig med sin utbildning så att livet kan börja. Den bitterljuva sanningen är ju, som jag faktiskt är fullt medveten om, att livet egentligen rullar på hela tiden. Helst av allt skulle jag bara vilja koppla ur telefon och internet och bara ta mitt pick och pack och mina drömmar till mitt älskade Paris och se vart benen bär mig. Men hur ska man göra om man som jag är både realist och drömmare och ständigt slits mellan dessa två sidor? Kommer jag någonsin att vara till hundra procent någonstans med båda fötterna på jorden och hjärtat i ett stycke? "Följ ditt hjärta" är helt enkelt klichén som blivit min största rädsla.

Kära dagbok,

På senare tid har jag kommit med många revolutionerande upptäckter. För det första att jag är glad igen, glad på ett befriande sätt som jag inte varit på länge. Glad för att jag äntligen kan tänka på rätt sätt och för att jag lever någorlunda där jag är just nu. Glad för att jag för första gången på länge kan jag komma på ungefär 1 miljon saker jag har att vara glad över, även om dessa saker varit värda att vara överlycklig över hela tiden.
Jag har upptäckt hur lätt det är att gräva ner sig, och att stanna där och tycka jävligt synd om sig själv, helt enkelt för att det är den lättaste vägen att gå. Nu kan jag till och med känna mig glad över allt som hänt det här året, good and bad, och känna att det ändå lett till något bra. De senaste månaderna har livet runnit mig förbi av all tid jag ägnat åt att längta mig bort, istället för att jag uppskattat det som funnits här, det jag byggt upp här. Jag har två nya underbara vänner som man ska vara glad om man har en av, fortfarande bästa vänner som står vid min sida trots all min klantighet och mitt enorma egoflow och dessutom en stor kärlek som ingen kan ta ifrån mig och en som börjar visa potential.. Perkele vad jag är lyckligt lottad.

Det var dagens blödigheter! Annars sitter jag hemma en fredagkväll med en flottig pizza och en hel säsong av Grey's Anatomy (nog därför det blev lite känslosvallningar). Min kropp lider av sviterna efter en brutal julsittning igår (Affjur vet hur en mellanfest ska styras) och jag har gjort cirkus noll på min hemtenta i ekonomisk familjerätt som ska lämnas in i nästa vecka. Imorgon lär det inte bli mycket gjort eftersom jag ska jobba (möbelförsäljning känns fortfarande inte riktigt som min grej, men men..) och sen har vi en del roliga seminarium att gå på i veckan.. Vad sägs om lite exekutionsrätt, associationsrätt och rättsligt genusperspektiv? Mmm.

Bäst just nu:
* Alla tentor avklarade, VG i rättsteori helloooo
* Snart hem till la familia och alla som saknas mig
* Åreresan i januari spikad - 20 affjurstudenter i Annas stuga kan ju aldrig bli fel!
* Faster igen i januari!!!!
* Bara några månader till vår?
* Frankrike sommar 2009 ser ljust ut...

Snart ska jag komma på något mer kreativt att komma med, det vill säga, om det händer så händer det. Ungefär som när någon blir hemsk kreativ och ritar ett könsorgan på din fina gula overall.





All my loving,
Maia

Highlights from Linkan

Tackfest 14/10 - aerobictema


Finsittning Gasquen 29/8


Tackfesten - mycket gott fulvin


Nolle-P - augusti


München Hoben på Nolle-P, guldtrion

I heart Malmoe

I helgen har jag återupptagit min relation med Malmö och vi är nykära. Vet inte vad det beror på men jag känner mig plötsligt så hemma här, vilket jag ju på sätt och vis också är. Igår invaderade släkten Bunkeflo och innan dess hade jag och mamma varit på en av våra beryktade shoppingrundor - utan att en enda gång vilja ha ihjäl varandra! Kanske en liten överdrift men det kändes hemskt vuxet av mig att jag inte hela tiden hade lust att irritera henne.

Har precis uttnyttjat skrivaren hemma och skogens träd till max (eftersom jag inte har någon skrivare i linkan) och nu ska jag försöka plugga en liten stund innan det är dags för lägenhetstömning, flyttlass till svedala, promenad med siri och söndagsmiddag med ida och alva. Ojojoj.

The number one procrastinator

Det finns helt enkelt en miljon grejer jag hellre gör än att läsa om intern och extern giltighet, rättskälleläran och Rawls teorier om osynlighetsslöjan. Efter att ha lämnat sängen imorse vid 8 för att förflytta mig till skrivbordet har jag åstadkommit en massa andra bra (och mindre bra) saker:

* Sett alla youtube-klipp som finns att hitta om Obama, sett vinnartalet igen och konstaterat att det känns jävligt bra. Det här måste ju räknas som en bra punkt?
* Skrattat en smula åt Sarah Palin (återigen på youtube)
* Städat i köket och svabbat golvet (säger en del om hur mycket jag vill plugga)
* Fått upp världens största julstjärna i fönstret (efter många om och men)
* Druckit ca 10 koppar kaffe (lite överdrivet kanske, koffeinhalten är i vilket fall hög)
* Youtube igen, denna gången obsessat över allt angående Heath Ledger (insåg återigen vad världen förlorat, not just a pretty face that one...)
* Kommit ytterligare några cm på min stickning (viktigt eftersom jag inte kommer att ha råd att köpa julklappar och är för gammal för att komma undan med teckningar till mina släktingar)

Känns som en bra dag det här, nu önskar jag bara att ett mirakel ska trycka in 200 sidors rättsteori i min trötta hjärna.

För ovanlighetens skull har ödet valt en bra dag att vara sjuk på, en såndär grå och regnig måndag när man egentligen bara vill sitta inne. Helgen var fin och jag blev ett år äldre, tjoho!

Sitter här och längtar mig bort till framtiden på något sätt, hade varit skönt att spola till ungefär maj, eller åtminstone tills den här satans rättsteoritentan är över... hursomhelst ska jag till Malmö på fredag och det ska bli helt obeskrivligt underbart!!!

Varför är november månad så grå jämt? Mamma påstår att den 8:e november 1988 var himlen klar och blå, men jag börjar misstänka att hon försöker idealisera min födelsedag mest för att jag inte ska må dåligt.
Sitter just nu i min oförskämt bekväma fåtölj och fascineras av att det är så grått i Linköping idag att jag inte ens kan se domkyrkan. Det är med andra ord en sån dag när det krävs mycket goda anledningar för att man ska ta sig ut överhuvudtaget. En sådan anledning är idag att en viss David behöver hjälp med flytten, en annan är att jag måste ta mig till syaffären för att köpa garn till syjuntan ikväll (ja, jag har officiellt blivit en pysslig pensionär på senaste). Har kommit på att jag alltid gillat att sy, pilla, sticka och virka så det ska bli min nya hobby. Finns inget bättre än skapandet, visst?

Först måste jag dock ta mig igenom den franska facktexten till vårt seminarium på fredag. Mon dieu, sauvez-moi!

New beginning

Hej. Det var ett tag sen sist. Tänkte att det kunde vara en bra idé att låta bli det här självblottandet ett tag, men tillslut så vinner ändå den där längtan efter att skriva av sig, det finns få saker som känns bättre.

Man kan säga att ett nytt liv dragit igång. Det visade sig att de gula overallerna var ganska fina och juridik känns helt okej. Jag vet inte om vi är hand i handske än dock, och det känns lite konstigt att lära känna en ny svensk småstad som känns så bekant men samtidigt så främmande, men jag antar att jag får ge det lite mer än 2 månader innan jag flyr.

Sitter här i min underbara lilla lägenhet på Ågatan och har en skönt lat söndagseftermiddag. Snart får jag nog hoppa in i duschen för det vankas söndagmiddag med syster Lisa och hennes fästman (har alltid gillat det ordet) och tillsammans ska vi trolla med vitkålshuvudet jag släpade hem från Maxi förra veckan. Livet är helt enkelt lite lugnare nuförtiden, trots galna sittningar och mycket fulvin emellanåt. När vi inte har tenta-p och myser med lagboken i skolan hela dagarna så utforskar vi vad linköpings studentliv har att erbjuda i övrigt och det har hittills inte varit till någons besvikelse.



Ibland blundar jag och föreställer mig att jag är på rue Beaubourg igen. Jag hör balkongdörren som skakar när bussarna kör förbi och det envisa tutandet från irriterade franska bilister. Sen ser jag dig där sittandes på balkongen bakom de röda gardinerna och mitt hjärta slår dubbelvolter när du reser dig med ett leende på läpparna och kommer in för hålla om mig där jag sitter på sängen. Då vet jag alltid att det är dags att öppna ögonen och återkomma till verkligheten, fastän det är svårt att släppa drömmar när de är som bäst.

Det är som att jag vaknat ur en lång dvala, som om jag ställt mig utanför min värld en stund och tittat på, och nu har jag klivit in igen och det är full aktivitet (oj vilken bra inledning, ojoj). Hursomhelst är det mycket action nu och det är precis vad jag behövt (dessutom börjar jag se ljuset i tunneln då jag bara har 3 dagar kvar i ica-skjortan...)
Imorse fixades lägenhetsproblemet! Efter att jag skickat ut brev och telefonterroriserat samtliga hyresrättföreningar i Linköping så dök denna etta upp som från ingenstans, 37 kvadrat på Ågatan rakt över Nationernas hus (mycket party party) med KÖK, tvättmaskin och mikrovågsugn! Maia på Ågatan. Det känns fint (även om jag alltså inte sett lägenheten).

Börjar så smått känna mig nervös inför nollning och grejer. Affärsjuristernas overaller är tydligen gula, jag menar, jag har aldrig passat i gult! Dessutom är jag rädd att jag inte klarar spriten då jag varit lugn som en filbunke i sommar, och tänk så har Frankrike och dess mängder vin och andra farligheter redan skadat mina hjärnceller så pass att jag helt enkelt blivit för dum för att plugga? Återstår att se.

Vackert land vi bor i

Äntligen händer det något, vilket också innebär att jag äntligen gjort upp med mina spöken (franska och svenska) och bestämt mig. Den 10 augusti börjar en ny era, som inleds med en roadtrip upp till linköping med allt mitt pick och pack + en underbar kusin och dennes pojkvän. Sen följer tre veckor av Nolle-P, som tydligen innebär färgglada overaller, galna lekar och oerhörda mängder alkohol. En liten nagel i ögat är att jag inte har någonstans att bo än, men det hoppas jag kommer att lösa sig av sig själv.. Eller så. Just nu är jag så upprymd över att för första gången denna sommaren känna att jag är på väg någonstans på egna ben och att Frankrike dessutom finns kvar därnere och väntar på mig. Je reviens vite et plus sage ma chérie!

Det är bara synd att när man äntligen börjat njuta av sommaren är den redan över. Tur att vi trots allt hann med några sweet summer's nights.

»Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois.«


Hur länge för man sakna någon? Hur länge får det göra ont? Hur gör man för att det ska sluta?

I guess this means I don't live here anymore

Sen finns det de där helt bekymmerslösa stunderna med de som får ner mig på jorden, eller ja, vänder mina tankar på rätt håll.