Eller?

Jag är inne i en väldigt märklig period. Om två veckor ska jag packa ihop mitt Parisliv, möjligtvis för gott, och lämna min lilla lya och stad som varit mitt trogna hem i nästan ett år. Det känns läskigt, sorgligt men också väldigt skönt. Särskilt efter allt som hänt har jag börjat förstå att mitt lilla äventyr här är över, jag älskar Paris men älskade det jag hade här mer, och nu är det dags att släppa det. Eftersom jag nu råkat ut för min tredje förkylning på ca två månader har jag legat i min säng mest hela dagen och beskådat utsikten från min underbara balkong. Var femte minut har himlen ändrat färg och öppnat sig för skyfall, och sen har solen kommit ut igen för att torka ikea-stolarna innan det varit dags för nästa utbrott. Vädret reflekterar mitt eget humör skrämmande bra, med andra ord. Jag vet inte riktigt vad jag är ledsen för längre, om det verkligen är på grund av dig, på grund av att jag tappat tron på det-där-jag-alltid-trott-på eller för att jag börjar bli medveten om att det är dags för mig att åka, och att detta året aldrig kommer att komma tillbaks. Detta är mina två sista veckor innan friheten är över och jag måste börja tänka över vad jag verkligen vill göra härnäst. Min fånigaste tanke är att jag är rädd för att komma hem, för det kommer inte bli med flaggan i topp. Jag kommer stå där inför alla och känna att jag jävlar i det inte fick MVG i Fransk kärlek A, 150 poäng. Och för mig har aldrig tanken "även om man får G har man ju lärt sig något av kursen" varit särskilt lindrande.

Nu tror jag att jag ska gå och dra täcket över min igensnorade nuna och vänta på en bättre morgondag.

Nu vänder det

Idag när jag ringde för att tjuta lite över allt och inget till mamma (som btw fått stå ut med lite för många såna samtal senaste veckorna) så stannade hon mig mitt i en mening med orden: "Maia, du har fått 10000 kronor av en stipendiefond, sluta grina". Jag blev jävligt stum där. Jag tror jag ska välja att se det som ett tecken på att vindarna vänder och att jag kan sluta kritisera mig själv för en stund. Jag minns inte ens vad jag skrev då för ett år sedan, tror något i stil med att "mitt år i Paris ska lägga grunden för min framtid som kick-ass diplomat", en vision jag hade innan jag softade till och lät det syndiga Parislivet sluka mig helt. Blev plötsligt grymt sugen på att börja plugga och återuppbygga mina hjärnceller, jag kanske tillochmed är skyldig mig själv det. Jag vägrar bli en såndär svag brud som sitter och lipar över en kille som inte vet vad han vill (och inte sitt eget bästa) när jag istället kunde ägna min tid åt att bli en hardcore independant woman som vet vad hon vill och inte tänker låta något komma i hennes väg. Jävlarimej vad jag mjuknat till, nu får det vara slut. Projekt "Save Maia's pride and independance" börjar imorgonbitti. May the force be with me.

(Men mamma, min Ameliebild kommer hänga med ett tag till, jag menar, jag kommer aldrig sluta tro på det där som är så viktigt)

The end of an era

(Okej, jag hoppas för allas bästa att det var första och sista gången som jag skriver en fransk kärleksförklaring på fyllan)

Efter två veckor av strålande sol och 30 grader har nu regnet kommit tillbaks. Min och Lisas kväll på Chez Georges slutade alltså med att vi sprang hem i regnet, och de sista 500 metrarna var jag alldeles blind av allt vatten som rann ner i ögonen och fick mascaran att svida i ögonhålorna. På något sätt kändes det ändå uppfriskande.

Jag har ynka 3 veckor kvar i Paris, men eftersom min examen är nästa helg och slutprovet i grammatik är imorgon så måste jag ändå uggla i min lägenhet idag med kaffe och proviant redo. Det känns sådär kul. Jag börjar känna mig redo att återvända till Svearike nu, till lilla Malmö och alla intriger, om inte annat för att känna efter hur mycket jag kommer sakna livet här. La vie à Paris est vachement belle, quand même.

Une lettre d'amour

Au lieu d'étudier ce soir, je suis sortie avec Lisa. Peut-être je suis bête, mais je m'en fous. Je sais que je ne peux pas t'écrire, et que tu ne vas jamais trouver cette texte de folle, mais c'est pour moi. Je ne pleure pas toujours et surtout après hier, je me sens beaucoup mieux. Je sais que tu vas rester comme un beau souvenir pour toujours. Ils m'ont tous dit que c'était fou de tomber amoureuse de toi, et je le savais, mais quand même, je suis là. En fait, maintenant je me rende compte que ca pouvait jamais aller, et que t'avais raison, mais je ne vais jamais regretter de t'avoir rencontrer. Je me rappelles la soirée le 8 janvier Chez George, où je suis allée ce soir aussi. Je me souviens les mots que tu m'as murmuré et la première bise, biensûr. Chaque fois que je fermes mes yeux je peux te voir: sur ton scooter à Thomery, où tu est venu pour me chercher à la gare, à l'autre côté de la rue où tu m'as fait "la capitaine" et sur mon lit avec la guitare en chantant "La java bleue". Je sais que dans un an je vais me dire que j'étais aveugle et que c'était qu'un amour de fou, mais je ne vais jamais t'oublier, et surtout pas les choses que tu m'as appris. Je ne suis plus triste, que heureuse d'avoir les plus beaux souvenirs de toi. Merci.

I like girls

Av hela mitt hjärta försöker jag tänka positivt, men det är inte så lätt alltid.

Saknar den lille parveln.