Idag när jag ringde för att tjuta lite över allt och inget till mamma (som btw fått stå ut med lite för många såna samtal senaste veckorna) så stannade hon mig mitt i en mening med orden: "Maia, du har fått 10000 kronor av en stipendiefond, sluta grina". Jag blev jävligt stum där. Jag tror jag ska välja att se det som ett tecken på att vindarna vänder och att jag kan sluta kritisera mig själv för en stund. Jag minns inte ens vad jag skrev då för ett år sedan, tror något i stil med att "mitt år i Paris ska lägga grunden för min framtid som kick-ass diplomat", en vision jag hade innan jag softade till och lät det syndiga Parislivet sluka mig helt. Blev plötsligt grymt sugen på att börja plugga och återuppbygga mina hjärnceller, jag kanske tillochmed är skyldig mig själv det. Jag vägrar bli en såndär svag brud som sitter och lipar över en kille som inte vet vad han vill (och inte sitt eget bästa) när jag istället kunde ägna min tid åt att bli en hardcore independant woman som vet vad hon vill och inte tänker låta något komma i hennes väg. Jävlarimej vad jag mjuknat till, nu får det vara slut. Projekt "Save Maia's pride and independance" börjar imorgonbitti. May the force be with me.
(Men mamma, min Ameliebild kommer hänga med ett tag till, jag menar, jag kommer aldrig sluta tro på det där som är så viktigt)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar