Funderingar

Idag har varit bra. Efter en lång och mysig lunch på Les Philosophes höll solen oss sällskap en stund, så vi bestämde oss att gå från Louvren till Champs Elysées för att beundra allt det som vi glömmer att vi har. Jag kände plötsligt det där suget igen, som varit borta ett tag, att jag verkligen har tur som bor i en så vacker stad. Jag kände att jag kunde sitta där i parken för alltid och bara titta på folk och lyssna på fåniga små franska konversationer. Till och med Eiffeltornet såg nytt ut för mig och jag kom på mig själv med att tycka det var attans tjusigt (så då kan jag ju inte vara en fullfjädrad parisiska än i allafall). Framförallt kände jag att jag kommer överleva det här och att det tillochmed kanske var lika bra att sluta när vi var på topp. Om inte annat, när jag ändå håller på att se allt från den ljusa sidan, så är det nästan lite skönt när det smärtar lite i hjärtat. Då vet man ju i allafall att man har ett.

Perkele

(Varning för ointressant allmänt gnällande inlägg)

Jag tvivlar inte längre på att någon däruppe vill jävlas med mig. I torsdags åkte jag hem till vad alla sa ett soligt Sverige. Skönt att lämna Paris som var grått och regnigt på alla sätt, men när jag anländer i Sverige så har temperaturen plötsligt sjunkit radikalt och det blåser kastvindar (iallafall i min trädgård). Resten av helgen är grå men åtminstone regnfri, vilket håller mig jöjd tills jag pratar med Yasna i Paris där de all of a sudden har 24 grader och sol. Why me?

Måndagmorgon förbereder jag mig för att komma hem till old Paris igen och känner mig hel och återhämtad. Uppstigning 04.30 för att ta flyget från Kastrup 07.30 (ändå bra att vara i tid och sådär). Väl incheckad ser jag på informationen att mitt flyg är försenat två timmar. Ingen av de andra flygen är försenade, men fanimej Paris Charles de Gaulle. Swell. 4 timmars hängande med danskarna blir till 5, och 10.30 är vi äntligen iväg. 14.00 kommer jag upp vid min fina metrostation - och möts av ösregn och 12 grader. Tydligen ska det fortsätta att vara grått och regn hela veckan och av vad jag upplevde igårkväll så lär det fortsätta regna en jävla massa invärtes också.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger / Håkan vet allt

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

vad jag bryr mig om nu
är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som nån går på dig
vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det
hur smutsigt livet blivit

och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt
nästa gång du lovar någon allt
vad jag bryr mig om nu
är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

vad jag bryr om är att se dig gråta
för jag har gråtit
och du ringde aldrig
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde det
vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

"I wish I knew how to quit you!"

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Lite miljöombyte, den nya håkan-skivan och framförallt de fina individer som finns runtom mig har fått mig upp på fötter igen, och nu känns det inte svajigt och jobbigt utan stabilt och bra. Min en-veckas-kris är äntligen över! Yey. Jag tror inte jag är en krisande människa innerst inne, fast alla har rätt att snubbla ibland. Det kan till och med vara bra.

Yasna är en otrolig människa tycker jag, lite som Pippi Långstrump för mig, fast med mer exotisk kulturell bakgrund. Man ska inte döma henne för hennes storlek, för trots att hon är och förblir petite så är hon grymt stark, på alla sätt. Hon klår mig lätt i armbrytning såväl som i kapplöpning i Tuilerierna, mycket på grund av hennes starka vilja. (Läs: envis jävel den där, haha) Vad mer är, och kanske ska jag säga framförallt, så är hon en stark vän. När jag vacklar är hon del av mitt safety-net, och det är inte alla som har tur nog att omringas av ett sådant.
Närmre Notre dame bor en annan stark vän som aldrig tappar glöden. Även om hon slitit en hel kväll på grodbaren så tvekar inte Lisa en sekund att ställa upp med baggagesupport dagen därpå för att försäkra sig om att jag inte knäcker ryggen och att jag inte sover ensam när jag känner mig ensam.
På andra sidan telefonlinjen är mitt backup inte sämre, så det team som befinner sig i det långa landet Sverige känns aldrig särskilt långt bort heller.


You are my knights in shining armour and I simply can't love you enough.

I lördagsnatt tog hon en taxi hem efter en kväll ute, precis som vi gör här vilken kväll som helst och inte sällan ensamma. 19 år ung och student på Sorbonne sedan september, som jag, och med hela livet framför sig. Någonstans på vägen hem till lägenheten där hennes rumskompis väntade bestämde sig någon för att brutalt sätta stopp för hennes liv och lämna kroppen i ett skogsområde utanför stan. Detta är den värld vi lever i, och det är inte annat än helt jävla ofattbart.

Jag tänker på dig och din familj, på hur orättvist livet är och på hur det lika gärna kunde varit jag själv eller någon av mina vänner. Förutom att känna mig arg och ledsen så är jag också glad för att jag lever och känner och älskar, även om just den biten för tillfället gör ont.

Take care

A fool to believe

Klockan är 04.45 och jag tror jag ger upp om sovandet, har trots allt försökt sedan 2 då jag blev väckt av ett jobbigt samtal och nu verkar mina ögon inte vilja stänga sig alls.

Inatt har jag en känsla i hela kroppen som jag aldrig förr haft. Det är ungefär som om någon tagit ett fast grepp om mitt hjärta och trycker så hårt att jag inte vet om jag snart kommer ha någon puls kvar, samtidigt som jag känner en hopplöshet som skrämmer mig. Jag har aldrig förr känt mig så lurad, så naiv, så dum. Jag antar att jag föll så långt ner att jag inte insåg hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det känns inte som om det spelar någon roll att jag är i världens vackraste stad längre, jag längtar bara efter att någon ska ta mig härifrån.



"A fool to believe,
but it all ends today
yes it all ends today"