Lite miljöombyte, den nya håkan-skivan och framförallt de fina individer som finns runtom mig har fått mig upp på fötter igen, och nu känns det inte svajigt och jobbigt utan stabilt och bra. Min en-veckas-kris är äntligen över! Yey. Jag tror inte jag är en krisande människa innerst inne, fast alla har rätt att snubbla ibland. Det kan till och med vara bra.
Yasna är en otrolig människa tycker jag, lite som Pippi Långstrump för mig, fast med mer exotisk kulturell bakgrund. Man ska inte döma henne för hennes storlek, för trots att hon är och förblir petite så är hon grymt stark, på alla sätt. Hon klår mig lätt i armbrytning såväl som i kapplöpning i Tuilerierna, mycket på grund av hennes starka vilja. (Läs: envis jävel den där, haha) Vad mer är, och kanske ska jag säga framförallt, så är hon en stark vän. När jag vacklar är hon del av mitt safety-net, och det är inte alla som har tur nog att omringas av ett sådant.
Närmre Notre dame bor en annan stark vän som aldrig tappar glöden. Även om hon slitit en hel kväll på grodbaren så tvekar inte Lisa en sekund att ställa upp med baggagesupport dagen därpå för att försäkra sig om att jag inte knäcker ryggen och att jag inte sover ensam när jag känner mig ensam.
På andra sidan telefonlinjen är mitt backup inte sämre, så det team som befinner sig i det långa landet Sverige känns aldrig särskilt långt bort heller.
You are my knights in shining armour and I simply can't love you enough.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar