Klockan är 04.45 och jag tror jag ger upp om sovandet, har trots allt försökt sedan 2 då jag blev väckt av ett jobbigt samtal och nu verkar mina ögon inte vilja stänga sig alls.
Inatt har jag en känsla i hela kroppen som jag aldrig förr haft. Det är ungefär som om någon tagit ett fast grepp om mitt hjärta och trycker så hårt att jag inte vet om jag snart kommer ha någon puls kvar, samtidigt som jag känner en hopplöshet som skrämmer mig. Jag har aldrig förr känt mig så lurad, så naiv, så dum. Jag antar att jag föll så långt ner att jag inte insåg hur svårt det skulle vara att ta sig upp igen. Det känns inte som om det spelar någon roll att jag är i världens vackraste stad längre, jag längtar bara efter att någon ska ta mig härifrån.
"A fool to believe,
but it all ends today
yes it all ends today"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar