It ain't me babe

Det har varit en överkänslosam helg. Familjebesöket var lika underbart som jag kunde föreställt mig, med två kramiga föräldrar och moster och morbror som nöp mig i kinderna jämt och ständigt. Och så systra min förstås. (Jag och Elisabeth kom överens om att syster låter bättre än kusin, så vi adopterade varandra.)
Det är svårt att förklara hur splittrad jag känner mig, och besluten som ligger framför mig och som snart är dags att fatta blir bara jobbigare och jobbigare och uppenbarar sig som en stor fet elak mur. Det blir inte bättre av att man då plötsligt påminns om att det faktiskt väntar ett liv därhemma som inte är helt tokigt och som även det inkluderar människor och platser man älskar. Måste man välja och varför kan man inte plugga i linköping och bo i paris samtidigt? (Det hade varit fint)

Och ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag borde väl inte säga något för det kommer bara komma ut fel, men det var ju tråkigt att du inte kunde uppskatta vad du hade när du hade det och inte ett halvår senare.