Om det är något jag lärt mig sen jag flyttade hit är iallafall att kvällen sällan slutar som man tror, och oftast slutar den väldigt sent. Några stora missförstånd har retts ut, löften har tagits (jag lovar mamma) och trycket har lättat något. Tänkte bara säga det.
Imorgon ska jag till Père Lachaise, där jag pinsamt nog inte varit än, för att hälsa på Edith Piaf och tända ett litet ljus. Det är bra att ha en plan tror jag.



(Är min berg-och-dalbana normal? Eller, jag vill nog inte veta svaret)

En mycket konstig dag når sitt slut. Försökte plugga imorse efter några få timmars orolig sömn och gick sedan med tunga ben mot skolan för att göra mitt slutprov: muntligt. Efter att ha väntat i nästan tre timmar i korridoren var det min tur, och jag fick prata om Simone de Beauvoirs "La force des choses". Jag vet inte var jag krafter ifrån men det var mina sista, och efter min lilla analys av hur det är att åldras och varför det skrämmer mig fick jag en klapp på handen av kära madame Henaut som sa: "Maia, c'est simplement formidable". Då grät jag igen: för farfar, för att livet är så pass konstigt som det är, för att jag inte är hos min familj just nu och för alla de sätt jag gjort mig själv illa den senaste tiden och fortfarande gör.

25/5 2008

Det som tröstar nu är alla fina minnen vi har ihop. När ni passade mig på Auravägen och jag satt bredvid dig i ateljen och när du visade mig alla strandfynd och andra spännande saker som du samlat på dig under åren. När du körde mig i den gamla alfan och alltid fällde ner solskyddet för att visa mig lappen jag skrivit som liten och som du sparat där sedan dess. När jag var ännu mindre och vi åt jordgubbar med grädde och farinsocker i trädgården och sedan cyklade ner till ribban för att bada. Hur du sist vi sågs visade mig bilderna av mig som du hade i köket och sa att även om jag bodde långt borta så pratade du med mig varje dag. Hur du sade: "Ta hand om dig lilla Maia" och jag svarade "Det gör jag alltid". Om jag vetat att det var det sista jag skulle säga till dig hade jag kanske försökt vara lite mindre kaxig, för det är nog det som jag känner mig minst just nu.

Vi kommer att sakna dig.

Mon dieu

Söndagmorgon. Min näst sista för den här Parisperioden. Låg vaken länge imorse, i väntan på att murveln bredvid skulle vakna till liv, och tänkte igenom allt. Det har varit lite som en film, det hela. Mycket drama, konstiga sammanträffanden, triangeldraman och passion. Haha. Nu har jag en vecka på mig att knyta ihop handlingen, även om det ser lite kört ut för de älskande tu. I still want my moviescript ending!

Nu ska jag klä mig (bra grej) och ge mig ut och njuta av söndagen i Paris. Brunch, promenad, ännu lite mer promenad och kanske en utställning nånstans. En dejt med Paris har jag alltså, det kan ju aldrig gå fel. Jag tror att jag snart kommer att drabbas av en smärre separationsångest.



Hier soir chez Antoine:

Igår hade jag en dag som jag kommer leva på länge, en sån man kommer ta fram ur minnet när andra dagar känns tyngre.

I can see clearly now the rain is gone
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It's gonna be a bright, bright sunshiny day
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Oh yes, I can make it now the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is the rainbow I've been praying for
It's gonna be a bright, bright sunshiny day

Look all around, there's nothing but blue skies
Look straight ahead, there's nothing but blue skies

Extremt högt och otroligt nära

Idag känner jag grymt många positiva vibbar, har mina aningar vad det kan bero på och inga av dem byggs på hopp eller något sådant svekfullt. Det måste ju betyda att jag gör framsteg.

Tänkte börja mitt projekt "fånga dagen" idag, eftersom helgen mest gick ut på att bekämpa en envis förkylning. Ångest att en av mina sista helger gick till spillo, men "don't look back in anger" är mitt nya motto. I alla fall blir det nog Palais de Tokyo idag, och kanske en promenix i Luxembourg, som jag kommer sakna mer än ord kan säga. Känns lagom kulturellt och bra. Först ut är dock 2 timmars grammatiklektion, men det ser jag läskigt nog fram emot. (Examen på lördag känns dock inte lika lockande...)

Vad mer? Jo, herr Safran Foer håller än en gång mitt humör uppe också, det tål att sägas.




Bonne journée à tous!

"Later that night, I got to thinking about..."

...all the good things in life.