En mycket konstig dag når sitt slut. Försökte plugga imorse efter några få timmars orolig sömn och gick sedan med tunga ben mot skolan för att göra mitt slutprov: muntligt. Efter att ha väntat i nästan tre timmar i korridoren var det min tur, och jag fick prata om Simone de Beauvoirs "La force des choses". Jag vet inte var jag krafter ifrån men det var mina sista, och efter min lilla analys av hur det är att åldras och varför det skrämmer mig fick jag en klapp på handen av kära madame Henaut som sa: "Maia, c'est simplement formidable". Då grät jag igen: för farfar, för att livet är så pass konstigt som det är, för att jag inte är hos min familj just nu och för alla de sätt jag gjort mig själv illa den senaste tiden och fortfarande gör.