Det som tröstar nu är alla fina minnen vi har ihop. När ni passade mig på Auravägen och jag satt bredvid dig i ateljen och när du visade mig alla strandfynd och andra spännande saker som du samlat på dig under åren. När du körde mig i den gamla alfan och alltid fällde ner solskyddet för att visa mig lappen jag skrivit som liten och som du sparat där sedan dess. När jag var ännu mindre och vi åt jordgubbar med grädde och farinsocker i trädgården och sedan cyklade ner till ribban för att bada. Hur du sist vi sågs visade mig bilderna av mig som du hade i köket och sa att även om jag bodde långt borta så pratade du med mig varje dag. Hur du sade: "Ta hand om dig lilla Maia" och jag svarade "Det gör jag alltid". Om jag vetat att det var det sista jag skulle säga till dig hade jag kanske försökt vara lite mindre kaxig, för det är nog det som jag känner mig minst just nu.
Vi kommer att sakna dig.
1 kommentar:
NEJ! Vad ledsen jag blev! Usch!
Skicka en kommentar