Jag tror jag måste erkänna att jag hamnat i en svacka, och jag vet inte vad som krävs för att komma ur den riktigt. Jag känner egentligen inte riktigt för att träffa någon, men själv här hemma känner jag mig så jävla ensam med mina tankar. Jag är inte så sugen på att gå ut, dels har jag inte råd och dels känner jag att det inte är schysst att gå ut med en sinnesstämning som min. I grund och botten handlar svackan nog om problemet: Jag vet inte vad jag vill.

Stanna? Åka? Komma tillbaka? Plugga? Satsa? Avsluta? Våga?



So, I continue to continue
to pretend
my life will never end
and flowers never bend with the rainfall