Det eviga mysteriet med att vara kär är hur något som känns så bra och är så bra på alla vis ändå är så komplicerat och förr eller senare blir sådär dramatiskt? Varför räcker man aldrig till riktigt så som man skulle vilja och uppskattar den tiden man har tillsammans istället för att gnälla över den tid man inte har? Okej, det var dagens funderingar.

Det är grått i Paris idag. Efter en väldigt god falafellunch hos vår favoritlibanes följde jag Shoshi genom Luxembourgträdgården innan jag vände hemåt. Vi kom fram till att vårt liv här är väldigt märkligt och att vi är totalt värdelösa som inte gör de grejer vi borde göra trots att vi bara har 3 timmars skola om dagen, att relationer gör ont och att bantning måste vara det tråkigaste samtalsämnet någonsin. Väldigt djupt mina vänner.

Ikväll ska jag vara unavailable och gå och se Shout Out Louds gratis på La Flèche d'Or. Tror det kan bli himla bra och jag behöver något som distraherar mig en stund.

(Mais t'inquiètes, tu es dans mes pensées, toujours)